Igår blev det en sån där kanondag som man knappt kommer ihåg – vilket väl är det bästa betyget en båtdag kan få.
Vi sprang på familjen igen, så det blev en oväntad bonusdag med barnbarnet. Den här gången i naturhamn. Det som var tänkt som ett litet knytkalas eskalerade, precis som västkustväder och parkeringsproblem i Göteborg till en väldigt go middag.
Den lilla gummibåten kom guppandes som en flytande hemleverans, fullastad med familjen och en finfin kycklinggryta. Locket var säkrat med ett tunt gummiband – ett klassiskt ”det här håller nog”-projekt.
Elsa, 5 år, tog uppdraget på största allvar och gjorde namnlappar till oss allihop. Så nu vet vi äntligen vad vi heter.
Eftersom vi har läst på vädret för imorgon skyndade vi oss lite iväg från familje-natur-hamnen. Massa hejdå kramar av Elsa och en rask storhandling på systembolaget i Kungshamn med taxi.
Så tog vi då E6:an norröver.
Och vi var inte de enda som hade kollat vädret för imorgon…..
Hunnebostrand
Herregud… båtar överallt. Det ser ut som om hela Bohuslän har fått samma briljanta idé samtidigt.
Och som om det inte räckte hade jag dessutom en surgubbe på släp i samma båt. En gubbe i min egen ålder, som på fullt allvar tyckte att det var en bättre idé att gå till en naturhamn och invänta morgondagens åskväder än att ge sig in i ”cirkusen” i Hunnebostrand.
Tur att én av oss klarade att hålla humöret uppe hela dagen!
Eftersom jag känner mina begränsningar – jag gillar ju att bestämma, bara jag slipper ta ansvar – utsåg jag raskt en ”Solfjäder-chef”. Plötsligt hade någon annan ansvaret medan jag kunde gå omkring och se engagerad ut, nicka klokt och peka lite med handen. En ledarskapsstil jag finslipat i många år.
Och vet ni… det funkade! Nu ligger vi tio båtar i en perfekt sjöstjärna. Nästan så man blir lite stolt över något man knappt kan ta åt sig äran för.
Vi får bara hoppas på att det inte börjar blåsa. För då blir det väääldigt smala segelbåtar längst in mot bryggan.
Dags för nästa projekt: Rädda surgubben.
Fram med kaptensstolen. Några kalla öl och lite egentid till honom medans jag ordnade matshoppingen, hamnkontoret och skräpet. Bord bokat på restaurang. Några musslor, en räkmacka och – en pytteliten bananasplit.
Starrviksholmen Hönö – Långedrag Göteborg – Lerkil Onsala – St. Lyngskär Styrsö
Nu har vi semester! Riktig semester. Så mycket semester att vi inte ens hinner blogga. Det känns ändå som ett gott betyg – antingen på semestern eller på vår förmåga att prioritera.
I lördags blev det en härlig seglats genom Göteborgs fartygsled, med kurs mot Långedrag där barn och barnbarn väntade. Bara namnet Långedrag känns ju som gjort för semester – där drar man gärna ut på ledigheten lite extra. (Göteborgshumor. Varsågoda.)
Barnbarnet har varit ombord tidigare och är numera förvånansvärt värdsvan. Hon navigerar vant mellan båtliv, krabbfiske och restaurangbesök som om hon aldrig gjort annat. Efter middagen kom kvällens restaurangrecension:
– ”Det var den BÄSTA restaurangen jag har ätit på i hela mitt liv!”
Menyn som tog hem förstaplatsen? Pommes frites med ketchup. Michelin kan slänga sig i väggen.
Den här gången tog vi dessutom det stora steget och hade övernattning utan föräldrar. Modigt av dem, alltså. Gästkojen invigdes med buller, båtsnack, kortspel (skit-tunnan och finns i sjön) många kramar och ungefär noll personlig sovyta för mormor. Men vad gör väl det? Att vakna bredvid en nöjd liten gast är svårslaget.
Så bloggen fick vänta lite till. Jag var nämligen fullt upptagen med det hårda semesterjobbet: att umgås, äta pommes av världsklass och samla minnen.
Vi vinkade hejdå till Långedrag, barn och barnbarn och styrde fören ännu längre söderut. Till slut nådde vi det sydligaste vi någonsin seglat med egen båt – Lerkil och Onsala.
Nu pratar vi verkligen söderut. Vi är nästan framme i det stora landet Syden. Det enda som saknas nu är ett charterarmband och någon som reserverat rolstolar klockan sex på morgonen.
Resans sista sociala höjdpunkt. Gamla, kära vänner öppnade dörren till sitt fantastiska hus vid havet, och vi klev rakt in i en livsstil som vi mest brukar se i inredningstidningar.
Det bjöds på champagne, laxtårta, egenodlade grönsaker, grillat, finvin (en spännande dryck som serveras i flaska och inte i bag-in-box) och en rabarberisert dessert med hembakt som borde ha ett eget kapitel i kokboken.
Kvällen blev precis så där fin som den blir när man träffar vänner man känt nästan hela livet. Vi hann beta av barn, barnbarn, jobb, pension, gamla galenskaper och uppdatera varandra om hur alla egentligen mår. Samtidigt blev det allt tydligare att vi numera har fler historier än framtidsplaner. Det är faktiskt ganska trevligt.
Framåt kvällen märkte jag att det blev märkligt tyst. När jag sneglade åt sidan såg jag att Håkon satt med den där blicken som bara kan betyda två saker: djup eftertanke eller att han sov med öppna ögon. Jag var inte direkt piggare själv.
Vi gjorde därför det enda mogna valet. Vi ringde en taxi och åkte de tio minuterna tillbaka till båten i Lerkil. När man blivit vuxen på riktigt är det tydligen så här man festar: champagne, fina samtal – och hem innan man ramlar av stolen.
Idag Måndagmorgon:
Så var det dags att lämna Lerkil.
Vinden bjöd på pigga kast upp mot 12 m/s, men efter ett kort skeppsråd kom vi fram till att jag skulle sköta utläggningen. Ett beslut som i efterhand kan beskrivas som… modigt.
Jag hade full kontroll över båten, som av någon märklig anledning helst ville parkera på land. Håkon hade samtidigt full kontroll över tamparna och meddelade lugnt: – Alla tampar är loss!
Perfekt! Då kör vi!
…eller inte……
För just då fick jag syn på den. Den där sista lilla tampen. Den som fortfarande satt fast i bryggan. Den som uppenbarligen inte fått informationen om att ”alla tampar är loss”.
Jaha. Bara (inte helt bara….) att kliva/hoppa iland igen. I blåsten. Med båten som tyckte att ”nu drar vi!” och jag som tyckte att ”inte riktigt än!”.
Det blev ett mindre cirkusnummer med styrning, hoppande, dragande och några väl valda kommentarer som inte lämpar sig i vår blogg.. Men till slut var även den sista tampen loss och vi kunde kasta loss på riktigt.
Sensmoralen? På västkusten finns det alltid en tamp kvar. Och i Göteborg säger man ju att det gäller att hålla linan – även när den sitter fast i bryggan.
I dag hade vi nog vår bästa seglats någonsin. Ja, vi säger så nu i alla fall – tills nästa ”bästa seglats någonsin”.
Vi styr norrut igen i 25–30 graders värme, glider fram i makliga 5–6 knop under genuan och känner oss ungefär som om vi är med i en reklamfilm för båtliv.
Vilket skepp vi har!!!
Nu ligger vi för ankare i en vik utanför Styrsö. Eftermiddagen har varit helt magisk. Vi har badat ungefär hundra gånger, trots att brännmaneterna envist försöker övertyga oss om att det är deras vik. Vi verkar ha nått någon slags vapenvila.
Det har också hunnits med en middagslur och lite båtkontor. Att kalla det ”kontor” är kanske att ta i. Det är nog mest för att få det låta lite mer professionellt.
Och nu kommer jag ihåg varför vi har båt.: För PRECIS sådana här dagar.
Det är väl därför Göteborg heter Göteborg – för att man blir go’ av att vara här. (Förklaring till mina norska vänner: ”Go'” är ett typiskt Göteborgsuttryck. Eller ”Goa gubbar” som vi säger i Göteborg)
Jag ger upp drömmen om Skagen. Tror inte längre att vi kommer dit. Bara att ta sig till Göteborg verkar ta ungefär lika lång tid som förra gången. Jag tror inte riktigt att folk förstår hur otroligt långt det är från Asker till Göteborg. Det är ett helt livsprojekt.
Vi vaknade på bojen med ett enda ord snurrande i huvudet: STORM!
Kaffe? Frukost? Nej, det fanns inte på kartan. Prioriteringen var glasklar: in till närmaste hamn, förtöja båten ordentligt och hoppas att både vi och tamparna skulle hålla ihop.
Väl framme, och efter att kaffet äntligen gjort sitt, drog Håkon iväg på en joggetur. Själv fick jag den briljanta idén att bestiga de 73 trappstegen upp till Korpåsberget.
VARFÖR DÅ LIKSOM???
Väl uppe njöt jag i ungefär 3 sekunder innan en betydligt viktigare tanke dök upp:
”Hurtar jag mig ner?”
Jag hade nämligen kallt räknat med att det skulle finnas en väg ner på andra sidan. Det gjorde det inte. Mitt reservalternativ var att Håkon skulle komma upp så han kunde gå nedanför mig i trapporna (stegen) på väg ned och rädda mig om jag skulle falla.
Men han kom ju aldrig! Han skulle ju också dit?
Nej då. Nu var det bara att vända om och ta de 73 trappstegen nedåt… baklänges. En detalj som kanske inte är helt optimal när man har svindel och är rädd för allt.
Jag tog mig ner. Med värdigheten nästan i behåll.
Men utsikten var fantastisk. Det får jag erkänna.
Så kom dagens absoluta höjdpunkt – möte med familj!
Min extrasyster Tina, tillsammans med man, barn och barnbarn, har hus i Bovallstrand, och det var sååå roligt att träffa dem. Det var alldeles för länge sedan sist, så det här mötet värmde verkligen.
Och som om det inte räckte blev vi bjudna på den godaste blåbärspajen jag kan minnas. Och till alla norrmän: Kan ni förstå att den var bakad på ÅRETS BLÅBÄR? Inte frysta. Inte från frysen. Utan alldeles nyplockade. Där ligger ni lite efter. 😉
Lämnade Tina & familj med fullt hjärta och mätt mage via mataffären och en 3 kilometers omväg (skyller på google maps). Håller tummarna för att familjen vill komma och beundra vårt fartyg imorgon. Det hade varit pricken över i:et
Och så kom stormen… och det känns som om dagens bästa beslut var att söka hamn i tid.
Här har det BLÅST. Inte lite ”det rufsar till håret”-blåst (om man nu har hår) , utan upp till 24 m/s i byarna. Efter ett par timmar tittade vi försiktigt ut och tänkte: ”Jaha, var det över nu?”
Nej då.
Då kom regnet.
Och det var inte ett vanligt regn. Det var ett sådant där regn som får en att fundera på om någon där uppe helt enkelt vält en sjö över Bohuslän.
Vi har därför ägnat oss åt avancerad semesterverksamhet. Jag har sovit middag, jobbat en timme (för att hålla illusionen av kontroll vid liv) och försökt acceptera att Skagen nog inte står på programmet den här semstern.
Jag lyckades också laga en femstjärnig Michelin-middag till Håkon – torskrygg och färskpotatis. Disken förhandlade jag elegant bort mot en fotmassage. Det var en enkel WIN-WIN
Imorgon blir vi kvar i Bovallstrand och låter vinden lugna ner sig lite. Känns som en riktigt klok plan.
Nu har jag längtat så länge att jag nästan glömt hur det känns att bara… åka båt.
Under tiden har vi putsat, städat, målat och fixat. Symaskinen har jobbat övertid med gästkojen och en påse (En påse?!???!) , garantier har testat tålamodet och det har skruvats, svurits och ”bara varit en liten grej” ungefär hundra gånger.
Kojen är nybäddad, det orimligt dyra norska vinet ligger på plats och båten är förmodligen renare än vårt hus.
Nu återstår bara att det blir fredag och att vädergudarna inser att vi faktiskt har förtjänat lite medvind i både segel och prognos. ⚓️⛵️☀️
Vi har tränat båt så mycket vi hunnit i vår. Båten seglar fantastiskt, allt känns ovanligt genomtänkt och vi har utrustat henne med en nivå av lyx som känns smått orimlig. Men det förtjänar vi 😅
Så nu är det bara att kasta loss och njuta?
Haha. Kul att ens tänka tanken.
Efter tio år som seglare vet vi att det finns en naturlag som står över alla andra: Det händer ALLTID något.
(Herregud. Tänk att vi firar 10 år som seglare i år!!!! )
Medans jag har lagt 18 hål golf bakom mig idag har Håkon ägnat dagen åt det klassiska båtägargymmet
Eftersom vi har ungefär 800 meter från bilen till båten bestämde han sig för att se det som träning. Så nu har han promenerat skytteltrafik med bland annat:
🍷 6 kilo vin 🥤 3 kilo cola 🔥 8 kilo gas 🛏️ 5 kilo sängkläder och handdukar 🥔 1 kilo potatis (plus pasta, ris och konserver) 🫒 1 kilo olivolja 🥡 1 kilo sötsur sås
…och, av någon märklig anledning, ett par finskor till mig.
Jag skulle säga att han är redo för semestern. Han skulle nog mest vilja ha en bår. ⛵😂
Nu återstår bara tre små detaljer:
✔️ Överleva två arbetsdagar till. ✔️ Hålla tummarna för att fredag bjuder på riktiga vindar – inte bara en krusning som hånar oss. ✔️ Kasta loss och styra söderut.
Sen är det bara VI, båten och allt det där som enligt erfarenhet alltid händer när man tror att man har full koll. ⛵😄
Anna & Håkon på tur 