Vårt skepp – ett paradis

Starrviksholmen Hönö – Långedrag Göteborg – Lerkil Onsala – St. Lyngskär Styrsö

Nu har vi semester! Riktig semester. Så mycket semester att vi inte ens hinner blogga. Det känns ändå som ett gott betyg – antingen på semestern eller på vår förmåga att prioritera.

I lördags blev det en härlig seglats genom Göteborgs fartygsled, med kurs mot Långedrag där barn och barnbarn väntade. Bara namnet Långedrag känns ju som gjort för semester – där drar man gärna ut på ledigheten lite extra. (Göteborgshumor. Varsågoda.)

Barnbarnet har varit ombord tidigare och är numera förvånansvärt värdsvan. Hon navigerar vant mellan båtliv, krabbfiske och restaurangbesök som om hon aldrig gjort annat. Efter middagen kom kvällens restaurangrecension:

”Det var den BÄSTA restaurangen jag har ätit på i hela mitt liv!”

Menyn som tog hem förstaplatsen? Pommes frites med ketchup. Michelin kan slänga sig i väggen.

Den här gången tog vi dessutom det stora steget och hade övernattning utan föräldrar. Modigt av dem, alltså. Gästkojen invigdes med buller, båtsnack, kortspel (skit-tunnan och finns i sjön) många kramar och ungefär noll personlig sovyta för mormor. Men vad gör väl det? Att vakna bredvid en nöjd liten gast är svårslaget.

Så bloggen fick vänta lite till. Jag var nämligen fullt upptagen med det hårda semesterjobbet: att umgås, äta pommes av världsklass och samla minnen.

Vi vinkade hejdå till Långedrag, barn och barnbarn och styrde fören ännu längre söderut. Till slut nådde vi det sydligaste vi någonsin seglat med egen båt – Lerkil och Onsala.

Nu pratar vi verkligen söderut. Vi är nästan framme i det stora landet Syden. Det enda som saknas nu är ett charterarmband och någon som reserverat rolstolar klockan sex på morgonen.

Resans sista sociala höjdpunkt. Gamla, kära vänner öppnade dörren till sitt fantastiska hus vid havet, och vi klev rakt in i en livsstil som vi mest brukar se i inredningstidningar.

Det bjöds på champagne, laxtårta, egenodlade grönsaker, grillat, finvin (en spännande dryck som serveras i flaska och inte i bag-in-box) och en rabarberisert dessert med hembakt som borde ha ett eget kapitel i kokboken.

Kvällen blev precis så där fin som den blir när man träffar vänner man känt nästan hela livet. Vi hann beta av barn, barnbarn, jobb, pension, gamla galenskaper och uppdatera varandra om hur alla egentligen mår. Samtidigt blev det allt tydligare att vi numera har fler historier än framtidsplaner. Det är faktiskt ganska trevligt.

Framåt kvällen märkte jag att det blev märkligt tyst. När jag sneglade åt sidan såg jag att Håkon satt med den där blicken som bara kan betyda två saker: djup eftertanke eller att han sov med öppna ögon. Jag var inte direkt piggare själv.

Vi gjorde därför det enda mogna valet. Vi ringde en taxi och åkte de tio minuterna tillbaka till båten i Lerkil. När man blivit vuxen på riktigt är det tydligen så här man festar: champagne, fina samtal – och hem innan man ramlar av stolen.

Idag Måndagmorgon:

Så var det dags att lämna Lerkil.

Vinden bjöd på pigga kast upp mot 12 m/s, men efter ett kort skeppsråd kom vi fram till att jag skulle sköta utläggningen. Ett beslut som i efterhand kan beskrivas som… modigt.

Jag hade full kontroll över båten, som av någon märklig anledning helst ville parkera på land. Håkon hade samtidigt full kontroll över tamparna och meddelade lugnt:
– Alla tampar är loss!

Perfekt! Då kör vi!

…eller inte……

För just då fick jag syn på den. Den där sista lilla tampen. Den som fortfarande satt fast i bryggan. Den som uppenbarligen inte fått informationen om att ”alla tampar är loss”.

Jaha. Bara (inte helt bara….) att kliva/hoppa iland igen. I blåsten. Med båten som tyckte att ”nu drar vi!” och jag som tyckte att ”inte riktigt än!”.

Det blev ett mindre cirkusnummer med styrning, hoppande, dragande och några väl valda kommentarer som inte lämpar sig i vår blogg.. Men till slut var även den sista tampen loss och vi kunde kasta loss på riktigt.

Sensmoralen? På västkusten finns det alltid en tamp kvar. Och i Göteborg säger man ju att det gäller att hålla linan – även när den sitter fast i bryggan.

I dag hade vi nog vår bästa seglats någonsin. Ja, vi säger så nu i alla fall – tills nästa ”bästa seglats någonsin”.

Vi styr norrut igen i 25–30 graders värme, glider fram i makliga 5–6 knop under genuan och känner oss ungefär som om vi är med i en reklamfilm för båtliv.

Vilket skepp vi har!!!

Nu ligger vi för ankare i en vik utanför Styrsö. Eftermiddagen har varit helt magisk. Vi har badat ungefär hundra gånger, trots att brännmaneterna envist försöker övertyga oss om att det är deras vik. Vi verkar ha nått någon slags vapenvila.

Det har också hunnits med en middagslur och lite båtkontor. Att kalla det ”kontor” är kanske att ta i. Det är nog mest för att få det låta lite mer professionellt.

Och nu kommer jag ihåg varför vi har båt.: För PRECIS sådana här dagar.

Det är väl därför Göteborg heter Göteborg – för att man blir go’ av att vara här. (Förklaring till mina norska vänner: ”Go'” är ett typiskt Göteborgsuttryck. Eller ”Goa gubbar” som vi säger i Göteborg)

Nu känner jag meg GO’ !

Anna – utanför Styrsö