Anna & Håkon på tur

Anna 8 april 2026 – Benalmadena

Idag kändes det mer som Hab än Rehab. Men efter att ha googlat lite på det stora internätet så inser jag att vi är ute och cyklar. Detta är varken Hab eller Rehab – Detta är Exit

Slö-träning i gymmet efterföljdes av champangefrukost och sen var vi tvungna att sova lite.

Efter busstur till Malaga hade jag planerat en tur på SPA:et.

VÄRSTA ”spa” jag varit på. Herre min Gud! Var duschar folk innan de går i bassängen? Varför bubblar inte bubbelbadet? Tänker den ungen verkligen dyka i bubbelbadet? Två människor i bastun och det var fullt. Hur många barn får det egentligen plats i en bassäng? Var byter jag om när jag är klar i bastun?

Jag stoppar ner huvudet i havet på Maldiverna och ser på fisklivet.

(eller var det i ett akvarium på kvällens restaurang jag stoppade ned huvudet?)

/Anna

Den skallede sprang i morges. Langs en forseggjort strandpromenade sprang han, til tross for hard overflate av fliser og betong, med fare for både rygg og knær. Benalmádena har en ca 3 kilometer lang promenade, og springer man om morgenen, gjør man det så visst ikke alene. Det er jo nesten som å besøke Trondheim og løpe langs Nidelven; det flommer av studenter med joggesko over alt. Her må jeg ile til å beklage at det ikke kommer noen beskrivende bilder (litt komplisert å løpe rundt med kamera / mobil), for det er mye kjekt å se, enkelte former for observasjonsevne ser ikke ut til å forsvinne med årene, til tross for meningsløsheten i nettopp denne typen observasjoner. Men samma det, motivasjon er viktig for gamle skallede menn når de skal springe!

Nesten halvveis på dagens etappe møtte den skallede en gjeng gamle nordmenn og -kvinner sin egen alder; de var på morgenpromenade under ledelse av en gammal gubbe som faktisk var hakket eldre enn den skallede. De hadde stanset opp ved en liten åpen plass, og var i gang med morgengymnastikk. – Bøy knærne til det knaser! – Strekk armene opp til det sier “knepp” i skuldrene! – Vri overkroppen mot høyre til smerten blir uutholdelig! – Knytt nevene så det låter som en haug med tørr kvist! – Vri overkroppen mot venstre til du kan se redningene i form av nærmeste apotek!

Nei, morgengymnastikk er ikke hva det en gang var. Den skallede blir nærmest høy på seg selv, der han løper ugrasisøst på betong og fliser med gjennomsnittsfart på 6 minutter og 30 sekunder på en kilometer, eller omtrent like raskt som verdens langsomste fisk. Og faktum akkurat her i Benalmádena, er at i dag var dagen å øve på å legge på sprang. I morgen er det meldt samme mengde nedbør som det normalt ikke vil falle i løpet av en måned, eller nesten samme mengde vann som det kommer fra himmelen i løpet av et tilfeldig valgt kvarter i Bergen, nærmere bestemt 46 millimeter.

Hva gjør man i en typisk spansk turistby når det meldes regn 18 timer i strekk, kan man spørre seg. I skrivende stund bedriver den skallede øvelser for morgendagen ved å nyte av et par halvlitre under tak. En ung mor med intet mindre enn 3 barn har slått seg ned ved naborbordet, og disse barna tester de omkringsittendes tålmodighet. Dette er de virkelig gode på; hensynsløs, høyfrekvent skriking inne i lokaler med hard akustikk er effektiv test av mange menneskelige egenskaper. Men heldigvis har den unge mammaen tilgang til en propp i systemet, baren selger nemlig iskrem, en nærmest mirakuløs støydemper. En gjeng med britiske kvinner slår seg ned ved bordet på motsatt side, og disse også evner i overraskende grad å simulere barnas frekvens med stor overbevisning. Her fungerer ikke iskrem, heller! Hvitvin har en viss effekt, men den er veldig kortvarig, fungerer på mange måter som å urinere i benklærne når man fryser, det hjelper en kort stund, men så…! Dæven, han salte kan britiske kvinner kvine! Hvitvinen har åpenbart gjort sin effekt, og stillheten den skapte ved fortæring, er byttet ut med imponerende støynivå inkludert en god del tilfeldig kauking. Den skallede anser disse prøvelser som en mental forberedelse for morgendagen som etter all sannsynlighet må tilbringes innendørs. Innendørs i Spania betyr stort sett harde flater, og ditto akustikk.

En ny teori har formet seg i det skallede hodet: Britiske kvinner vokser opp i hjem kledt med tepper og tungt møblement, der alt dempes kraftig. Kan det være derfor de er såpass høylytte? Kan dette bety at britiske kvinner er spesielt dårlig tilpasset spansk byggeskikk?

Kvinnene ved nabobordet til venstre har nå begynt slurvete avsynging av Dolly Parton’s “Jolene” med dårlig toneforståelse som viktigste grunnlag. Før den skallede forlater stedet, har en av kvinnene sovnet ved bordet. Veldig sjarmerende, selvsagt, men i det minste forsvinner en anselig % av støyen med denne innsovningen. Om noen nå tror at vi snakker om tenåringer, tenk omigjen. Omtrentlig 50 er tallet.

Aftenen i Benalmádena avsluttes hos Aquarium, en god restaurant som forleden var en veldig stresset restaurant med 10 gjester pluss et Privilegert Par. I dag var det vel også omtrent 10 gjester pluss et Privilegert Par, men denne gangen satt alle på forskjellige bord. Enorm forskjell! Nydelig service, nydelig mat. Gidder ikke si mer om dagens dont, for nå skal vi sove i påvente av et helvetes regnvær. Vi har allerede bestilt paraplyer i resepsjonen, samt bord i restauranten for morgendagen. Småbarn og britiske kvinner er uønsket!

Det Privilegerte Paret fortsetter sin arrogante reise på Costa del Sol, der de leter med lys og lykte etter noe å klage på, noen å se ned på. Det er ganske lett, viser det seg. Folk tar generelt sett dårlig vare på seg selv, så det Privilegerte Paret finner stadig noen de anser for å være mer laverestående enn seg selv. Mon tro om de egentlig ser seg selv i et speil?

Det har virkelig vært en strålende dag, i de fleste betydninger av ordet ”strålende”. På værtjeneste rundt omkring står det 20 grader C, mens opplevelsen er klart i retning 30, faktisk. Kommer man rett fra snøkaos, er det fort gjort å oppleve det på den måten. Paret har kost seg fra og med en utendørs frokost med alle mulige valg, via en behagelig lunsj ved bassenget, en time eller to i solstolene, og videre fram mot middagen ved strandpromenaden. Men ved sistnevnte begynte det å lugge litt, for der fikk de en grundig opplæring om verdens langsomste fisk, nemlig. Det viser seg at verdens langsomste fisk er en havabbor. Ettersom det ikke nødvendigvis er helt intuitivt, skal jeg komme tilbake til saken litt senere. Joda, jeg vet at mange vil hevde at månefisken er usedvanlig langsom, men husk hva jeg har sagt; det er havabbor, altså, som er verdens langsomste fisk.

Middagen begynte forsåvidt ganske greit, ved at Paret promenerte langs den forseggjorte strandpromenaden, og valgte seg en restaurant som tilbød både paella og annen, velpreparert sjømat. Slo seg ned, og fikk etter hvert menyen, men intet vinkart. 5 minutter senere, og etter en del fekting i luften fra den skallede, ble det bragt et vinkart til bordet. På det tidspunkt var det også bestemt at man skulle dele på hvitløksbrød med ost. Det var noe annet som ankom en (god) stund senere. Lett parlamentering løste flokene, og Paret ga seg igjen til å vente på sitt hvitløksbrød. Med ost. Man rakk da også å bestille sitt hovedmåltid, der den skallede lot seg friste av dagens ferske fangst, hvorav havabbor var en av valgene. Den skulle grilles i all offentlighet rett ved siden av Parets bord, som nå for øvrig begynte å bli litt kjølig, ettersom sola var gått ned, og vinden økte på. Tross alt er de ikke kommet lenger enn til april langs solkysten, heller.

Etter middagen hutret Paret seg tilbake til sitt lune bo, men den skallede ville mer, så han tok heisen helt opp til ”The Sky Bar”, for avnytelse av aftenens kulturelle innslag. Det var en ung kvinne som bedrev såkalt karaoke av mer og mindre kjente sanger, på mer og mindre kjente språk, med mer og mindre hell i sine framføringer. En mer eller mindre korrekt sammenrasket Mojito drink ble innkjøpt, mens vinden rusket i det manglende hår på den skalledes hode. Drinken tok sine minutter, men da den kvinnelige sangeren foredro klassikeren ”My Way” på ufeilbarlig spansk (helt uten troverdighet, for øvrig), fikk den skallede (mer enn) nok, og rakk akkurat heisen ned fra 8nde til 5te ganske uproblematisk. Tid for skriving; tross alt bedre enn å høre på karaoke som fungerer overraskende godt som sovemedisin når man minst aner det.

Men det var dette med verdens langsomste fisk, altså. Man bestiller en grillet havabbor om man for eksempel er en skallet sjømatselsker, mens den behårede bestiller noe junk med reker eller larver eller hva det nå skulle forestille. 1 drøy time senere er det på tide å bli litt skarp i stemmen, og si noe om tidsforbruket her. Kelneren informerer om at det tross alt tar 20 minutter å grille en havabbor. Sikkert sant, men lite til hjelp når man kunne ha grillet den jævla abboren 3 ganger siden vi bestilte! Etter sånn ca. 1 time og 15 minutter ankom abboren, ferdig grillet. Det Privilegerte Paret kommer fra en nasjon med tunge tradisjoner innen mat fra havet. De har etter hvert fått en lang rekke kokker som kan gjøre noe spennende med en hver fisk, før den legges på en tallerken beregnet for fortæring. Se og lær, kokker langs hver en kystnær promenade ved Middelhavet! Det er mulig å gjøre noe annet enn å fjerne innvollene før man svir fisken sånn passelig på begge sider i en drøy times tid før servering! Joda, havabbor smaker godt, men at den var såpass langsom, var faktisk noe overraskende for den skallede. Det skal ikke ta entimeogtjueminutter fra bestilling til servering av en fisk! Ergo har jeg ikke noe annet å gjøre enn å kåre verdens langsomste fisk, enten den selv er ansvarlig for denne somlingen, eller ei!

Jag vet. Jag har blivit kräsen. Och inte lite heller. Det är som att min smakpalett har gått från att ”äta allt utom blodpudding” till ”misstänker i princip all föda”. Det är en nedåtgående spiral och den accelererar……

Håkon har det ärofyllda (och något riskfyllda) uppdraget: ”Var vi ska äta middag?”. Idag landade vi på en strandrestaurang som hette Paella. Och Det låter ju lovande. Paella = Gott. Men Spanien har en grej, de lägger i alla skalen – snäckskal, musselskal, räkskal, sjöpungskal……Det är precis som att de tänker ”Ju mer som kan fastna i halsen desto bättre smak”. Paella i Spanien är alltså inget alternativ för mig som prioriterar en fri hals för att kunna andas.

Jag tog en safe beställning. Räkor kan man aldrig missa på, räkor är alltid gott. Och framför allt, de prövar inte att ta livet av mig.

Men var det verkligen räkor jag fick?????

Solfrossa efter dagens timmar i solen, en kall vind och 1,5 timma väntan på mina räkor. Och nu får jag skämmas lite. Det var verkligen inte gott. Antingen var räkorna trötta på livet eller så var det oset från sardingrillen som kryddade min räkomelett.

Jag tror att Håkon tycker jag är lite pinsam. Jag har utvecklats till en slags vuxen version av ett barn som bara äter pommesfrites, pizza och pasta. Allt annat ser jag som ett personligt angrepp. Faktiskt är jag så pinsam att Håkon tog ansvar för att äta upp också Min mat.

Det fanns en livlina: En generös mängd majonnäs till mina pommes. Inte som ett tillbehör – mer som en full rätt och räddningsinsats.

Pommesen gjorde sitt jobb, majonnäsen bar föreställningen, och tillsammans lyckades de distrahera mig från… eller….inte helt kanske….

Tillbaka på hotellrummet med en hint av ”Eau de Sardin” i håret. Doftar som jag har jobbat i sardingrillen hela kvällen. Man kan ta Mig ifrån sardinerna men inte sardinerna från Mig.

Benalmádia 6 april 2026 – Anna

Tänk vad en dos med solkust kan göra! Fibromyalgi kan bli mindre besvärlig, ME blir mindre fatigue, bårleinen samarbetar, det gör mindre ont under suttafullerna, krysskollen är mindre smärtsam och faktiskt nästan alla andra diagnoser man eventuellt har billat sig in under vintern blir genast bättre.

Mannen sitter i soffan och hustrun på balkongen. Men i deras huvuden gungar de på en segelbåt. Eller lutar sig mot relingen på ett kryssningsfartyg i Karibien. Stranden nedanför är inte riktigt lika vit som på Maldiverna, men om de kisar/myser med ögonen så ser de färgglada fiskar och hajar. Här är det bara fantasien som stoppar.

Igår när vi satt på flygtåget läste jag på ett plakat att ”DET ER LOV Å SUTRE” – reklamplakat för IF

Verkligheten är att jag har sovit gott inatt! Gott för mig betyder att jag bara är uppe 5 gånger och att jag somnar om relativt fort. Medelhavets vågor har böljat in över stranden hela natten som bästa Yoga-piller. Det var egentligen bara att välja när det var dags att öppna ögonen och släpa en tämligen ovillig man till hotellets gym.

Vi får inte glömma att vi är på REHAB

Rehab är när man checkar ut från kaoset och checkar in hos sig själv. Lite som att trycka på reset, fast med bättre kaffe (fast kaffet är bättre hemma…), mer D-vitamin, långsammare tempo och en kropp som sakta börjar fatta grejen igen.

Detta är inte svaghet – det är premium self-maintenance. Som att lämna in bilen på service – Vi har ju lust att köra många mil till. Och i vår VIP-lounge för återhämtning ingår det både vin och öl 🙂

Kort sagt: Rehab – Let the comeback begin!

Uværet med det klingende navn Dave herjer ganske så uhemmet med de søndre deler av fedrelandet akkurat nå; vi kan lese i boulevardpressen at titusener av nordmenn er uten strøm i sine hus, bildene viser flyvende gjenstander, veltede busser og et generelt kaos. Men på det Privilegerte Paret skinner sola!

Det Privilegerte Paret har nærmest desperat forsøkt å flykte med stil, så etter å ha hatt en langsom morgentur med Flytoget i bakgatene utenfor Romeriksporten, altså gamleveien via Fjellhamar, Romsås og Strømmen, sjekket Paret inn i loungen på OSL lufthavn. Champagne til frokost, kjære?, spurte den skallede i Paret. Den behårede takket høflig nei, og foretrakk eplejuice fra konsentrat. Selvsagt en grov feilbedømmelse, men tross alt var det tidlig på dagen, og været utenfor var såpass avskyelig at det er fort gjort å gjøre slike blemmer. Det er noe merkelig med slike lounger for de privilegerte. Folk går ikke naturlig der inne, de tasser. Forsiktige, stillferdige og langsomme bevegelser, nærmest som om de er inspirerte av begravelsesagenter på jobb, som passer nøye på at intet foregår raskt og uoverveiet. En hver bevegelse skal være fullstendig overveiet, ha et langsomt og målrettet motiv, og det må aldri fremstå som om man er skjødesløs eller mangler forståelse for at man er i en lounge, der ikke hvem som helst ferdes nærmest som ved en tilfeldighet. Med en avslappet, langsom eleganse setter man tallerken og glass forsiktig mot bordflaten, gjerne med en drøy sving på albuen, som for å vise at man er fullt klar over hvor man er, og viktigheten av at alt som gjøres blir lagt merke til. Blant de andre som er der. Fiffen. Intelligentsiaen.

Flyturen, kall det gjerne fluktruten, var langt under pari for det Priviligerte Paret. Den skallede satt dog ved nødutgangen, og ble instruert av den korte latinske flyverten, som med sine outrerte bevegelser forklarte åpning av nødutgang i fall slikt skulle bli nødvendig. Det viser seg nemlig at det hersker en slags apartheid ombord i Norwegians flyvemaskiner, foran i cockpit finnes skandinaver i alle varianter, bak i kabinen er personalet spansktalende, med engelsk som andrespråk. Uansett kjente den skallede på et slags absurd behov for å forklare den feminine latineren at ”jeg repparerte (ja, med to p’er, det er noe med trykket som gjør det nødvendig!), sånne maskiner som dette her lenge før dine små, feminine hender kom til verden!” Men han sa heldigvis ingenting, tross alt hadde han vokst opp i et møblert hjem. I stedet smilte han høflig, og tok i mot instruksjonene med overbærenhet.

Underveis ble det servert vin i små plastflasker med skrukork, og man kunne velge matvarer fra en latterlig liten meny, den skallede valgte en eksklusiv tapasrett, mens den behårede snublet i bestillingen, og endte med en liten pose cashew-nøtter. Disse nøttene er altså såpass ubetydelige at de ikke en gang har et norsk navn! 3 små plastflasker senere landet de på den spanske solkysten og praiet profesjonelt en taxi for å ta dem de siste par mil inn til hotellet. Joda, et fint hotell. Den behårede rev umiddelbart av seg klærne og lot sola feie over henne på det groveste, mens den skallede høvelig nok satte seg i skyggen, nå med caps på hodet.

Aftenen ble tilbragt i en eksklusiv sjømatsrestaurant med høyt stressnivå, ettersom det var dekket på et langbord. Altså ett, langbord, ikke flere. Kanskje var de 10 gjester ved bordet, og det ble båret inn desserter da det Privilegerte Paret verdig trådte inn i etablissementet. Innehaveren hadde høy puls, og var i god gang med å avvise det Privilegerte Paret, ettersom de hadde alt for mye å gjøre. Hans stressnivå hadde også spredt seg til resten av de ansatte, som ikke så ut til å ha evne eller kapasitet til å betjene de 10 tilstedeværende, selv om det var plass til 40 gjester i lokalet. Spennende. Den behårede tok kontroll på situasjonen, stirret eieren helt inn i sjela, og fikk audiens ved restaurantens fineste bord. Maten var god, og mens de 10 gjestene ved langbordet gjorde opp for seg, fikk etter hvert også det Privilegerte Paret bestilt både mat og vin.

Via et Supermarcado, ruslet det Privilegerte Paret til sitt hotellrom, bestilte en ekstra hodepute til sine intelligente hoder, og la seg til hvile i sitt kammer. Er de framme ved fluktrutens slutt? De kommende dager vil vise!

Det var en gang et par som planla en tur til paradiset. Lange vinterkvelder satt de i sin vakre bolig, foran sin peis, brant sin bjørkeved, og drømte om paradis på jord mnes snøen lavet ned på utsiden av den generøse terassen. De drømte om vite sandstrender, flotte hotellrom, kalde drikker, god mat. De hørte til blant de priviligerte, dette paret, de som kan ta seg råd til business class på flyet, og se arrogant ned på proletarene langt baki der, de som ikke kjenner til den slags luksus. Å disse svake mennesker som må sitte i ”monkey class”, la dem sitte der med sine bøyde knær, og plages i 11 stive timer uten søvn. Langt bak i flyet, kanskje på rad 48, midt i kabinen, der de må betale for å få en øl eller et glass vin, der de må stå i kø til toalettet, samt vente tålmodig på overabeidede kabinpersonale som serverer plastbrett med kjip mat. Tapere!

De kjøpte sin tur, dette priviligerte paret. Til Maldivene skulle de, ombord i et av verdens mer elegante flyselskaper, de skulle nyte av sin egen minibar ved setet, et sete som med små trykknapper kunne gjøres om til en privat seng, der man kan se film, høre musikk, og sveve avsted mot verdens vakreste strender. Til Maldivene, mon amour!

Men ”Dondaldisme” (google om du er i tvil) er ikke det samme i 2026, som det var for noe tiår siden. Dagens Donald er ikke en and, selv om han har en hjerne på størrelse med en peanøtt. Denne nevnte peanøtthjernen hadde nemlig bestemt seg for å ødelegge. Ikke spesifikt det privilgerte parets ferie, neida, bare ødelegge sånn generelt sett. Og akkurat det er han vanvittig god på, egentlig bedre enn de aller, aller fleste, når sant skal sies. Så via sin indre overbevisning satte han i gang å ødelegge Iran, da han opplevde det som en innmari god idé. Elegante flyselskaper fylt av priviligerte mennesker med egen minibar, vil ikke fly rett inn i svermer av droner, raketter, missiler og bomber, så det priviligerte paret fikk sin reise kansellert, rett og slett. Fy og skam, hvilke i-landsproblemer man uforvarende får slynget i sitt privilgerte fang når Donald ikke klarer å motstå sin indre trang til å ødelegge ting!

Men kanskje finnes det noen som har det verre enn det priviligerte paret? Kanskje får noen bombet sine hjem og ødelagt sin arbeidsplass, kanskje noen tvinges på flukt langt, langt bort fra sine hjem, bare fordi noen så innmari gjerne vil ødelegge. Mens det priviligerte paret bare flykter litt sånn på liksom; bort fra en kald vind og et vått snøfall, flykter de, til en strand med sol og bølger noen timer nede i veien. Der er de noen dager for å finne seg selv etter en litt kjip vinter langt mot nord, og for å døyve savnet etter paradiset de hadde kjøpt seg plass i, for en stakket stund. Hvordan det privilegerte paret får det langs sin fluktrute, følger på disse sider de kommende dager. Følg med!

De sa att det är 1 år konvalescens på en knäprotes, men jag tänkte att DET gäller ju inte mig!!!! Jag som är så vältränad, smart och vacker. 1 år gäller bara ”DE ANDRA”.

Det visade sig att konvalescens tydligen gäller även MIG. Vintern har varit…låt oss säga….inåtvänd…..har nästan inte varit ute alls. Mest suttit inne och övat på att ha ont överallt och tycka synd om mig själv. Ett mirakel att Håkon fortfarande är kvar.

Och så hade vi ju drömmen att se fram emot: Två veckor på Maldiverna! Ett paradis med turkost vatten på 5-stjärnigt hotell med business class og Emirates. En fantastisk comeback med ingenting annat att göra än att stoppa ned huvudet i vattnet och titta på fiskarna. Jag kommer tillbaka som en ny människa!

Jag misstänker att Trump inte direkt låg sömnlös över att vår resa blev inställd.

MEN! Vi ligger faktiskt ganska bra till med Wárja – pressingen är av, sprayhood och lazybag är på, sängen är bäddad. Har tagit min första lilla sovpaus under däck.

Vi rymmer till Spanien imorgon – vi kallar det för ”rehab-tur”. Planen är avancerad: att få se något annat än husets väggar, sitta på en balkong och låtsas att solen har läkande superkrafter, träna lite (eller i alla fall tänka på det) och promenera på en strand i en fart som inte skrämmer min knäprotes. Det är inte helt Maldiverna med färgglada fiskar och femstjärniga rev…. men Maldiverna finns ju kvar nästa år! Eller…..sjunker det ned i havet?

Nu kommer våren – båten väntar och nu blir livet bara BÄTTRE!!!

2026 har startat sedan länge….

….och nu blir det bara bättre och bättre dag för dag