Anna & Håkon på tur

Anna – turist – Mallorca

Jag blev så lycklig när jag såg den fina sopsorteringen i huset. Fantastiskt att Spanien har kommit så långt i sitt arbete för miljön!

Vi kommer ju som oinbjudna turister till Mallorca som i sin ambivalens inte kan bestämma sig för om vi tillför god ekonomi eller om vi förstör hela ön.

Så låt oss åtminstone göra det vi kan!
Vi frågade den stränga spansk/tyska Mariluz hur vi ska sortera och var vi ska kasta.

Förnärmat svar från Mariluz direkt översatt från spansk-tyska
”Åh inga problem. Ni bara kastar allt i samma påse och slänger det i containern utanför på gatan.
Men åh sa vi…..är det verkligen sant? Hur går det till?

Mariluz nu tydligt kränkt:
”Vi har en extremt modern anläggning i Palma som sorterar allt skräp”

Hur fungerar det?? Är det nån som packar upp vårt skräp igen och sorterar? Eller hur kan det annars gå till? Detta måste ju vara nåt nytt!

Såsom självutnämnd sophanterare i hushållet ger jag mig inte här utan frågar husägaren (som för övrigt heter Miguel på riktigt):
”Stämmer verkligen det som Mariluz säger?

Miguel:
A 150 metros de la casa hay un punto de reciclaje de basura: BOTELLAS, PLÁSTICO, PAPEL, etc. Un poco más adelante, calle abajo. A la derecha.

Glad igen har jag nu traskat upp och ner med mina sorterade sopor 500 meter åt bägge håll på gatan. Och detta är det jag hittar…..
Notera skylten med förbud mot att slänga möbler…..

Så medans halva Barcelona demonstrerar mot turister och denna kommunen har monterat bort alla solstolar och parasoll på stranden så fortsätter vi att blanda glas, papp, matrester och plast i samma påse för att lägga det i Mariluz magiska container.

Jag dövar mitt samvete genom att tänka på att Mariluz har en fantastisk toppmodern anläggning i Palma……

Mission: Vi SKA hitta sop-sorteringen innan huset blir fullt av gäster nästa vecka! Här ska SORTERAS!

Gata upp och gata ner letar jag…..

……och i pauserna på mina långa turer i hopp om att hitta en fin sorteringsstation så ligger vi i husets egna privata simbassäng. Det är för varmt för att vara på land.

Vi har nu också välkomnat två gäster i huset som jag igår kväll var ofin nog att TOTALBANKA i bordtennis. Det urgamla fotarbetet sitter fortfarande kvar i kroppen.

Anna – turist – Mallorca

Jag vill takka livet… Jeg sa jo at det alltid kan bli verre, ikke sant? Og det kan det. Jeg testet litt i dag, bare for å sjekke hvor ille det kan bli. Det kan bli veldig, veldig ille.

Vi lever herrens glade dager, vi nyter med begge hender hele tiden og over alt. Det skal sies at snart ruller hordene inn, og vi får en god del oppgaver som vertskap, men det er en del av hyggen denne gangen. Vi har sjekket ut den lokale Lidl-sjappa i dag, og den kom veldig positivt ut av sjekken; de har faktisk litt av hvert, og det de har er svært, svært fornuftig priset. Vi har begynt å fylle opp skuffer og skap, og jeg har begynt planleggingen til min kokkegjerning her på Mallorca. Et par dager opptrening nå, så er vi i gang!

Det må innrømmes at forbruket av usunne uvaner øker signifikant i ferietiden. Men det jeg nå skal fortelle om, skjedde i fullt edruelig tilstand, tidlig på dagen. Vi, altså vertskapet, hadde avtalt en vennskapelig bordtennismatch, og jeg skulle bare opp på master bedroom for å hente mine nye joggesko, noe må jeg jo ha for å slå denne forbaskede svensken jeg er gift med. Jeg hadde vært en morgentur i bassenget, og i min uendelige visdom tok jeg av skoene før jeg gikk inn, ville ikke skitne til gulvet, ikke sant. Jeg ruslet opp trappa, hentet skoene, holdt dem i min venstre hånd, jævla dumt, for det er på den siden gelenderet er. Jeg hadde ikke slått på lyset i trappa, og jeg kom umiddelbart på den viktige tanken da jeg begynte nedturen. Og da mener jeg nedturen på alle mulige måter, altså. For jeg tenkte: Her må du ikke falle!! Fliselagt stentrapp, et fall her kan fort være fatalt, faktisk. Jeg konsentrerte meg om å ikke falle. Så falt jeg. Jeg var så konsentrert og forberedt, at jeg rakk tenke at ”dette går greit, jeg bare holder igjen med høyre hånd”. Jeg hadde våte badebukser, og de sklir utrolig godt i en fliselagt trapp, faktisk. Jeg forsøkte å stoppe bevegelsen med høyre arm, trodde fortsatt dette var en bagatell. Det var feil oppfatning. Jeg regelrett deiset ned trappa, trinn for trinn. Jeg er faen meg snart 64 år nå, ordet ”lårhals” har økende aktualitet, og visst rakk jeg tenke på det også, der jeg fortvilet dumpet i vei mot bunnen av trappa.

Å falle i en steintrapp kan sende deg alle veier, himmel og helvete, ingen vet. Jeg er forberedt på sistnevnte, spesielt fordi trapper har det med å sende den som faller i retning undergrunnen. Hørt om noen som faller opp en trapp? Ikke jeg heller. Så her var jeg på tur, da, i retning dødsriket med godt driv, men heldigvis har alt en ende, også trapper. Jeg måtte puste en god del før jeg kunne reise meg. Jeg hadde vondt som f…, jeg har fortsatt vondt som f…, og det kommer ikke til å bli bedre i morgen. Godt for en gammal raddis at smerten sitter på høyresiden, til pass for dem i disse dager. Etter hvert klarte jeg å reise meg, lårhalsen er fortsatt intakt. Stoltheten? Ganske skadeskutt.

Jeg gikk ut til min kone, som er født med en bortennisracket der du veit. Noe må jo svenskene ha som kompensasjon for de skiene nordmenn er født med på sine glatte føtter. Spente på meg mine nye, jomfruelige joggesko og gikk inn i kampen med smerter fra topp til tå, uten å kny. Resultatet etter to sett var 21 – 12 og 21 – 11, svensken er nevnt først. Jeg er en taper, mine venner. Men trappen til himmel eller helvete klarte ikke å hente meg i dag, til tross for sitt svært så kompetente forsøk. I morgen venter nye utfordringer og et par spennende blåmerker. Følg med!

Vi hadde lagt opp til god tid på flyplassen, vi skal avsted på seniorferie, der vi (”vi” som i ”Anna”) byr på alt til alle, en slags familiær all-inclusive, om du vil. Vi var ute av dyna før kl. 6 i morges, vi hadde pakket det meste i går, alt var klappet og klart, ”taima og tilrettelagt”, som en viss Egon Olsen (Charles-Ingvar ”Sickan” Jønsson på svensk) sier det her til lands.

På Flytoget møtte vi våre nærmeste naboer, hyggelig det, vi har tidligere nesten møtt en like nær nabo på en øy i Kroatia (Hvar), de så oss, vi så ikke dem…. Men denne gangen så vi hverandre alle sammen, og på en eller annen måte trigget dette et eller annet hos min kone, for hun trakk meg til siden, og sa de skumleste ordene en mann kjenner til:

– Håkon…, vi må snakke sammen!

Oh. My. God. Eller Ou-emm-dzjiii som de unge sier det i dagens samfunn… (OMG, selvsagt, om du er så gammel at du ikke skjønner noe som helst). Når en kone, det være seg versjon 1.0, 1.5 eller helt oppe på versjonsnr. 2 eller 3.0, sier akkurat det der, da er det alvor. Altså som i alvor-alvor, ikke sant, og langt unna sånt som at ”jeg er sliten/tørst/kissnödig” eller noe i den retning. Et slikt utsagn krever full stans i utmarsj, og fullt fokus fra den som blir tilsnakket. For nå. må. vi. snakke. sammen., og da mener jeg nå.

Vi, igjen som i Anna, har planlagt, vurdert, kartlagt og Excellert denne 3-ukers utflukt til Balearenes hovedstad, Palma de Mallorca, i et halvt år, pluss litt. Alle rom, plasseringer, middager, badestrender, sosiale konstellasjoner, tenkelige og utenkelige situasjoner; alt er planlagt til den miste detalj. Det er da, i dette øyeblikket, rett etter at vi har gått ut av selveste Flytoget, at Verdens Viktigste Bok rekker opp sin blodrøde hånd, og føkker opp livet til både den ene og den andre. Annas pass, det Norske, statsminiser Jonas Gahr Störe’s lille røde, ligger igjen der hjemme, i en av de bortgjemte skuffer (lådar) på soverommet. Og, siden Anna er så ung til sinns, og vil følge med i tiden, så ligger også mobilens futteral igjen i hjemmet. Hun har ingen lovlig legitimasjon med seg. Og dette er altså etter et halvår med dype, gjennomtenkte Excel-kalkyler på en hver tenkelig situasjon. Say. No. More.

Der og da kunne mannen i forholdet (undertegnede) selvsagt benyttet anledningen til pur ondskap, undertrykkelse og hovering over egen smarthet og andres dumhet, men neida, sånn er ikke denne Mannen. Følg med, så skal du få se solidaritet i praksis! For der sto vi da på perrongen, hvite i ansiktene våre, med våre naboer i godt driv mot Cornwall, mens vi ikke visste helt hvor vi skulle. I dette øyeblikket så det ut til at mest sannsynlige destinasjon var Helvete, ganske enkelt. Rekker vi å ta toget tilbake til Asker, taxi tur-retur stasjonen, og tilbake? Kjapp kalkyle: Svaret er NEI. I vårt hus er min datter installert, klokka er 07:20, pappa ringer. 10 ganger. 15 ganger. No reply. Nødpass? Anna ringer Politbyrået, unnskyld, Politiet, fortsatt med stor P. 10 ganger. No reply. Gode råd er dyre. Jævla dyre, faktisk. Å ringe en venn hjelper ikke denne gangen. Anna ringer Asker&Bærum Taxi. I dette øyeblikket oppdager Mannen at han allerede har gjennomført en solidaritetshandling av til dels uhørte dimensjoner. Jeg har nemlig glemt igjen min håndbagasje på Flytoget. På Selveste Flytoget. Dæven døtte, for et par vi er. Men Asker&Bærum Taxi er våkne døgnet rundt, de, vet du. Og de sender sin mann, en spanjol, selvsagt, la oss kalle ham Miguel, til vår hjemmeadresse, og Miguel kan banke på vinduer, I’m telling you! Med sin eminente teknikk på vindusbanking, vekket Miguel min datter ved halvåttetiden, min datter tryna i desperasjon i trappa på veien opp, knakk en negl, og verden gikk antakelig til helvete der og da. Men hun stammer fra Helgeland, og vi står han av, gjør vi ikke?

Så var’e meg da. Ryggsekken. PC’n. Hodetelefonene. Lesestoffet. Laderne. Kablene. Borte for alltid? Iskald kalkyle kunne fortelle meg at selveste Flytoget snur på OSL, og det samme toget kommer tilbake etter Kun Kort Tid. Ergo brøt jeg alle regler og snek meg ned på Selveste Flytogets plattform uten å dra kortet. Jeg dro faktisk ikkeno’ say no more, men jeg tenker ikke fortelle hvordan jeg fikk til akkurat det. Så jeg møtte samme konduktør som tok oss til OSL, og fortalte kort om min misére. – Ryggsekken er der borte i den bua på den andre plattformen, kunne han fortelle meg. Lett match, ingen grunn til å si mer om saken, jeg har ryggsekken her og nå, masse poeng til Selveste Flytoget, ferdig pratet.

Tilbake til min kone. Hun hadde lagt hele Politet dødt, og satt alt inn på Asker&Bærum Taxi som stedfortreder. Og hvilke problemløsere hun hadde valgt! Miguel ventet med ”los angeles” tålmodighet, min datter ble banket våken, og fant Det Norske Passet, Miguel bragte det deretter uskjendet til OSL og dets hulkende eier, også kjent som min kone. Jeg, på min side, minnet forsiktig om at det er fullt lovlig å bevege seg innenfor Schengen (https://en.wikipedia.org/wiki/Schengen_Area) uten pass, men f…, heller, gidder’u ta sjansen når du har leid et luksushus utenfor Palma i 3 uker?? Svaret er: Nei, du gidder ikke ta sjansen, kjære leser, and you’ve got to deal with it!

Så kan ferien begynne etter taxi fra Asker med tom bil, tilkjøpt ”fast track” på flyplassen, høy puls og mye tough luck..; kan noe bli verre etter dette?? Stol på meg, det kan alltid bli verre, og ferien har bare så vidt begynt, ikke sant? Følg med, det kommer 20 fantastiske dager etter denne! Ouch!!, eller noe sånt!!

Kanskje glemte jeg å nevne det, men vi kom fram! Velkommen til Mallorca!!

Anna – Avresedag Palma

I cirka 7 månader har jag planerat. Jag har minst 27 listor som jag fyllt i och bockat av. Vem kommer? När kommer de? Vad får jag inte glömma att ta med? Vad måste göras hemma innan vi drar? Kattvakt, städa övervåningen, städa källaren, fixa blommor, sophämtning. (och ovanpå det råkade vi kanske köpa en ny båt igår. Utan lista!).

Jag gör listor på ALLT! Sista listan bockades av innan taxin kom klockan 06.05: Necessär, iPad, telefon…

I taxin sa vi som alltid: ”Det vi inte har med oss nu får vi köpa”

Men så!!!!! På flygtågets perrong på Gardermoen:

– Håkon……jag måste prata med dig….. Jag har glömt passet!

Är det möjligt??? Men alla de listor jag har bockat av så står inte passet på en enda av dem. Googlade på Spanien, de är ju trots allt med i Schengen, men här säger google att man måste ha antingen pass eller internationellt ID-kort.

Och var är ID-kortet? Jo det plockade jag ju ut igår kväll när jag bestämde mig för att jag skulle bli lite yngre/modernare och sluta med mobilfodral. Bytte mobilfodralet mot en pytteliten fånig plånbok, Och gud vad jag ångrar mig!!!!

Starta hjärnan! Hinner jag hem och hämta passet? Nej det hinner jag inte. Kan jag skaffa nödpass? Ringer polisen, hittar inte fram, ingen som vet. Känner jag nån som kan köra hit passet? Håkons dotter är ju hemma hos oss, vi ringer henne och ber henne åka hit med passet. Men hon sover och svarar inte i telefon. Kaos i hjärnan. Får ett totalbryt. Kan jag boka nya biljetter? Vi åker imorgon istället?

Då säger Håkon:

-Jeg er ikke så mye bedre jeg….. jeg glemte min ryggsekk på flytoget…..

(Och jag måste erkänna att en pytteliten del av mig tyckte det var skönt att Håkon hade glömt sin ryggsäck. Det fick mig att känna mig lite mindre värdelös.)

Medan Håkon springer efter flygtåget finner jag en taxichaufför som åker hem till oss, går runt huset, bankar på fönstret i källaren där Håkons dotter sover, väcker henne så hon kan leta fram mitt pass. Därefter kör taxichauffören i hög fart i en timma för att leverera mitt pass till flygplatsen.
I mellantiden har jag brytit samman flera gånger, klockan går, gråter, skaffar fast track eftersom vi ser att kön till säkerhetskontrollen är lång, vi kommer bli väldigt sena om vi ens klarar det. Håkon klarade att komma ikapp flygtåget och har fått tillbaka sin ryggsäck.

Så kommer taxichauffören med mitt pass. Jag kastar mig i hans famn och kramar honom och gråter en runda till. Jag tror jag ska skicka en blomma till honom.

Landar i 35 grader, ångrar att vi har hyrt bil. Vi borde bara tagit en taxi. Byter till skjorts och flipflop på en parkeringsplats medans Håkon springer runt och letar efter shuttlen till hyrbilsfirma. (Jag byter kläder alltså. Håkon löper runt i kavaj, långbyxor och svarta herrstrumpor)

Framme vid vårt hyrda hus blir vi mötta av Marizol – en barsk spansk dam med tysk framtoning. Det tar en hel evighet innan hon äntligen är klar med att visa oss alla nycklar. Det är 1 nyckel till varje dörr. Och cirka 14 dörrar att låsa. Till slut är Marizol klar.

Vi pustar ut och semestern kan börja. Hittar en flaska bubbel i kylskåpet med mitt namn på.

Flera bad senare och några inköp så avnjuter vi middagen med det som går att hitta i en liten strandsupermercado.

Nu har vi ett helt dygn på egen hand innan våra gäster börjar att ankomma.

Hälsningar från en ganska lång dag.

Anna – Palma minus 1,5 dag

Det allra bästa med att ha ett jobb, det är att man får SEMESTER! Man får också helger, klämdagar, lediga dagar och långhelger. Men framför allt får man SEMESTER!

Igår frågade jag Håkon om han gladde sig till semestern.

Njaaaää vet ikke svarade han…. Hva med deg da Anna, frågade han?

Njaaaää sa jag…. vet inte …..

Nu väntar Palma om 1,5 dagar, och alla de människor jag gillar mest i hela världen. Men 38 grader???? Vad gör man då? Tar man siesta hela dagen eller? Ska jag ta med jobb-PC och jobba lite kanske?

Jag ÄLSKAR mitt nya jobb 🙂 Jag prövar att bara säga det 1 gång om dagen. Men faktum är att jag och mitt nya jobb är så lyckliga över att ha funnit varandra! Match in Heaven!

Vi ser ut som vi ska servera mat när vi är på Nor-shipping mässan. Och jag ser ut som mamma. Men det är det ju inte så många som vet 🙂

(Fö har jag alltid tänkt: Om jag ser ut som mamma när jag blir gammal ska jag vara nöjd!)

Men….Var är Håkon i denna blog???? Han är ju skribenten i familjen! Det är ju Håkon som startat bloggen.

VAR ÄR HAN????

Nu kom jag på en sak….som egentligen är lite hemlig….. Men vi ska se på en helt ny segelbåt imorgon…. En helt ny….. Och nu kom jag på en grej till….vi såg på en annan segelbåt igår….också helt ny….

Nu väntar vi alla på att Håkon ska få in ferie-blog-modusen

Anna

Alltså – hur lyckas man samla hela det där härliga gänget av människor man älskar på ett och samma ställe, vid samma tid, utan att någon ska föda barn, jobba, eller bara råka boka något annat istället?

Min mamma sa en gång: ”Vill man ha nån med sig får man betala”.
Jag var aldrig helt säker på vad hon menade och var hon allvarlig? Det lät så där klokt och lite hotfullt som bara vi mammor kan få det att låta.

Hur som helst, vi gjorde ett försök. Och om fem dagar åker vi till Palma de Mallorca!
Vi lyckades faktiskt få med oss en ganska imponerande skara av önskegänget. Inte alla, men tillräckligt många för att det ska kännas som en vinst. För att vara första försöket – helt klart godkänt!

Och nu till den svåraste biten:
Hur ska jag komma ihåg att jag också har semester?

Jag menar – jag vill ju så innerligt att alla andra ska ha det bra. Så pass mycket att det är risk att jag förvandlas till någon slags solbränd, svettig semesterconcierge med is i handen och stress i blicken.

Hur undviker man att irra runt som en glad labrador och fråga:
– Vill du ha nåt att dricka?
– Saknar du nåt?
– Har du det bra?
– Ska jag springa och handla nåt snabbt?

Note to self: Packa egen återhämtning och förmågan att säga “nej tack, jag sitter faktiskt ganska bra här just nu”. Vi har inte anställt nån serviceperson.

Glädjer mig massa till semester!

Svensk midsommar på norskt vis. Mer hav, mindre stång, ingen sång, goa gubbar, färre grodor men samma snapschock

Håkon: Varför dansar ni runt en stång?

Jag: Det vet vi inte, ta nu en sillbit och hoppa groda som en normal människa

Håkon: Men hvorfor er stangen et kors, er det religiøst?

Jag: Herregud NEJ! Du ser väl med dina egna ögon vad stången föreställer?

Håkon: Hvorfor har du visnende blomster på hodet? Er du ikke redd for flot (fästingar)?

Anna: Kransen gör mig glad, förbättrar min frisyr och jag är vaccinerad

Håkon: Men må det være 12 typer sild? De smaker akkurat det samme.

Jag: Nu blir jag upprörd!

Håkon: Dette er vel nypoteter nok disse her?

Jag: Nu är jag VERKLIGEN upprörd! Nej, skulle inte tro att dessa duger på en midsommarafton. Färskpotatisar är små, smutsiga och har jord på sig!!!

Erkännande: Jordgubbarna är faktiskt sötare i Norge, det tog flera år innan jag erkände. Jag kan göra vad jag vill hela midsommarafton och skylla på att ”det är en svensk grej”. Man slipper också att frysa, det finns alltid ett par extra ulltröjor i närheten. Norrmän är helt galna i ull.