Anna & Håkon på tur

Hvorfor gidder vi skrive blogg, i grunn? En ting er at det er utfordrende å stadig komme opp med noe nytt fra en helt vanlig dag, noe annet er at man ikke aner hvem man skriver for, heller…

Men alvorlig talt, det er egentlig litt godt å ha en slags dagbok over hendelser man er sammen om, og i stedet for å servere et glansbilde av en virkelighet, slik man ofte ser på diverse (anti)sosiale media, så er det fint å kunne si litt om hele bildet. Om alt sammen, om små hverdagslige utfordringer som vi alle har, fremfor å ta bilde av et fint opplagt måltid for å vise verden hvor fantastisk alt er! For alt er ikke fantastisk, nemlig. Innimellom gjør livet vondt på alle mulige måter, mens ekte lykke kommer i små øyeblikk, og ikke beskriver en evig tilstand.

Et lykkelig menneske vet at man er lykkelig rett og slett fordi man også kjenner motsatsen, og har noe å sammenligne med. Mesteparten av livet består av hverdager inneholdende større og mindre utfordringer, det er i alle fall mer enn å bare bytte glansbilder og spise perfekte måltider med verdens vakreste menneske ved sin side!

Selv om vi nå nettopp har feiret vår 15. bryllupsdag, betyr ikke det at vi bare har dager med sol, latter og ukontrollerte gledesutbrudd. Vi har våre vondter, og vi har våre nedturer, vi har unger og hus og hage og biler og elektriske apparater i mengder, og de avløser hverandre i å finne på faenskap. Vi ønsker å dele litt fra livet, og om ingen leser det, kan vi i det minste benytte vår ”offentlige dagbok” til å mimre over livet når årene flyr forbi.

Vi ses plutselig igjen!

Klar för sista inlägget på denna resan – Anna

Kristallbröllopsdag! Och hemresa från Skiathos. Vi började firandet med varsitt glas vin i plastglas. Bara för att markera liksom.

Avslutade kvällen med en bättre hemmalagad pizza.

Men vem har egentligen rätten till armstödet på ett flyg?

Vi hade bokat de fina sätena vid nödutgången. Håkon gillar benplatsen och jag gillar tanken på att komma fortast ut om planet störtar. Eftersom Håkon är flygteknikern i familjen får han ta fönstersidan och jag mitten. Alltid lika spännande vem som får platsen vid sidan av mig.

Denna gången var det en relativt omfångsrik dam. Hon placerade omedelbart bägge sina armar på armstöden. Jag drog ihop min tunna lekamen på bredden och lutade mig närmre Håkon (som fick behålla armstödet mellan oss). Men så böjer damen på sin späckiga arm och fluffar ut i MIN LUFTSPACE. Hela resan! Är det ok liksom???

Jag har kollat lite.

Enligt etiketten, är det personen i mitten som har rätt att välja vilket armstöd hen vill ha. Det är alltså en fördel att ha mittplatsen.

Men!

Samma etikett säger också att större människor behöver mer plats, det kräver hänsyn. Men jag menar kanske att jag visade hänsyn nog genom att ge henne armstödet….hon kan väl inte ta min sittluft också?

Nåväl, Vår tur är över för denna gång. Vi har inte haft riktigt lika många följare som när vi seglar – tur att vi skriver för att det är kul.

Ett extra stort tack till våra 3 trognaste läsare: Annelie, Mia och Torstein

A.

Anna – sista dagen – 6 september

Det går ju inte att göra alla nöjda. Jag skriver gärna reviews på Trip Advisor av den anledningen att jag själv gärna vill läsa reviews.
Idag är andra gången i mitt liv jag får kritik för min egen review.
Alltså: Jag ger kritik. Och så får jag kritik över kritiken jag har gett. Är inte det konstigt?
Vi var på segeltur igår. Och det var helt fantastiskt. Men turen fick bara en 3 av 5 från mig på grund av att stegen upp från havet var så himla lång.

Ägaren av båten har då tatt reda på vem som har gett denna dåliga review (=mig) och nu säger han : ”Du som såg ut att ha så kul….”

Förra gången jag gav dålig kritik var efter ett restaurangbesök i Palma. Där gav jag en 1:a. Men efter 3 hotfulla mail från restaurantägaren raderade jag mitt inlägg.

Ska inte sånna reviews vara anonyma????

(Har precis höjt gårdagens review från 3 till 4 för att vara snäll, men båtägaren är nu ändå mer pisst och jagar mig på telefonen)

Anyway…..

Dagen har varit veckans höjdpunkt. Segeltur med Stefanos! En dag kan egentligen inte bli bättre! Maten vi får ombord på denna båt är obeskrivlig. Hur kaptenen får oss att bli en enda stor familj.

Förrätt: Sjöborre, Fouska (ser ut som en Sten, men när man delar den ser det ut som två stekta ägg), feta, oliver, aubergine.

Därefter jordens bästa pasta med 5 kilo vitlök, räkor och champinjoner.

På Stefanos båt får man vänner för livet. Idag var vår stora behållning Adam och Julie från Leeds:

Hoppas vi träffar dem igen snart!
Detta till trots av vår lite konstiga engelska. Håkon och jag blandar ofta lite språk hemma.

Exempel:

Are you klar? (Är du färdig?). Where are my brills? (Var är mina glasögon). Take out the fock (Ta ut focken = seglet fram). Can I take the Bad? (Kan jag ta badrummet?)

Vi har lagt oss till med ett lite sjukt blandat språk. Och ibland passar inte det helt bland engelsmän….You don`t talk about the Swedish kock for example

Imon ska vi hem. Vi har intensiv-ferierat och maxat på allt.
A

Nok en gang på en lang, deilig dags tur mot natt ombord hos Kaptein Stefanos og ”Sail the day”. Den gubben er uslåelig!!

Vi har vært på en del seilturer her omkring gjennom mange år nå. Det endrer ikke det faktum at nevnte Stefanos gjør sin egen greie; han skaper venner, han brenner for oppgaven, og han leverer som en fakir! I dag har vi fått oss en vennepar fra Leeds, og jeg tror faktisk vi kommer til å besøke dem før det har gått et år. Og jeg kommer til å ha sunget en låt eller to med bandet herren i paret er en del av.

Det er ikke størrelsen som teller. Det er ikke alderen, heller! Stefanos båt er den minste, og eldste i havna. Den er skabbete og sliten, men kapteinen brenner som en fakkel. Vi reiser ut på havet som fullstendig fremmede, og venner tilbake som familie og venner for livet. Uten Stefanos hadde dette aldri skjedd. Han spiller med sine passasjerer som et kor, han tvinger oss ut av komfortsonen, han setter oss i situasjoner vi må forholde oss til som om det står om livet, og han får oss til å like hverandre. De egenskapene som skal til for å skape noe sånt, er fullstendig unike, og sjeldne. Har du sjansen, må du bare prøve selv.

I morgen setter SAS snuta hjemover med oss ombord. Jeg kunne vel heller gjerne bosatt meg her, men sånt er nok bare en drøm. Vi får heller se til å glede oss til neste gang vi setter kursen hitover. For jeg tror vel ikke vi har vært her for siste gang, akkurat.

Vi er omstreifere. Fra båt til båt, fra sted til sted. Hver dag finner vi nye venner, hver dag prater vi med folk om deres liv, deres jobb, deres barn. Og deres hund.

I dag har vi vært ute med WeatherAndSnow, der crewet består av en irriterende veltrent kaptein som godt og vel pusher 50, og ei flott dame som garantert ikke pusher mer enn 40. De bor ombord i en 55 fots greskbygget seilbåt fra sånn omtrent 1994, og benytter tiden fra sent april til tidlig oktober til å frakte korttids vagabonder som oss selv fra øy til øy i Skiathos’ nærområde. Om vinteren står de på ski et eller annet lurt sted, kanskje inne på fastlandet, for faktum er at det er et skisenter på halvøya Pelion, sånn 2 – 3 mil fra havnebyen Volos. Tror ikke den byen konkurrerer nevneverdig med Narvik når det kommer til spektakulære skiopplevelser, men allikevel. Skisenter i Hellas, bare tenk på det.

Uansett, nok en avsindig herlig dag ute på havet, til tross for lite vind og mye motor. Igjen en tilfeldig samlet gjeng mennesker fra diverse verdenshjørner, et par fra Kypros, noen fra Skottland, ei flyvertinne som bor og jobber i Dubai, hennes familie fra Sør-Afrika, et par italienere, og var det ikke noen fra England der også, tro? Tross alt er de overalt, disse engelskmenn. Ja, også en kreativ kvinne fra Sverige, selvsagt, det er hun jeg er gift med. Om jeg ikke husker det feil, så var jeg der selv, også.

Det disse turene dreier seg om, er å ankre opp på en rekke idylliske steder, svømme med dykkermaske, spise diverse som blir servert, drikke det du blir tilbudt. Og etter 7 – 8 timer har man vært på en 4 – 5 steder, drukket 5 – 6 øl, eller vinglass, pratet en masse med folk du aldri før har sett, og aldri mer skal se. Det er jo et innmari rart konsept! – Sør Afrika? Er det ikke mye kriminalitet der? – Joda, men vi bort trygt. – Men en gang var jeg der, og da det ble mørkt, sa alle at jeg måtte komme meg hjem fortest mulig! – Joda, man må tenke seg om. – Hvor i Italia kommer dere fra? Puglia? Hvordan uttaler du det? – Pullja. -Aha! Pullja! Der lager de verdens beste vin!

Ny strand, ny svømmetur, ny øl, ny snacks. Paret fra Kypros forteller at de driver et bryllupseventbyrå. Det SørAfrikanske paret er nygifte, og brudens mamma er opptatt av viktigheten med å ha et strålende arrangert bryllup. – Man gifter seg tross alt bare én gang! Dermed blir det oppstandelse ombord. – Bare én gang?? Her bør du nok refrasere, fru SørAfrika, vi mener at ”man gifter seg stort sett ikke mer enn et par-tre ganger”, passer litt bedre! Fru SørAfrika blir litt oppskjørtet, men takler det hele med noenlunde verdighet, toss alt har hun samlet familien fra alle hjørner (London, Cape Town, Dubai) for å feire sin 60-års dag her på Skiathos. Det klappes rundt bordet. Og skåles.

Oppskriftsmessig passeres stranden fra filmhistoriens mest bedritne musikal, ”Mama Mia”, og selv kapteinen ombord innrømmer at han har forsøkt å se filmen 3 ganger, uten å ha klart det. Her er han og jeg helt på linje, selv om jeg har forsøkt bare 2 ganger, fullstendig uten suksess. – Du må ha litt humor! sier kapteinen. Jeg hevder at jeg har humor, og sjekker ut kapteinens forhold til Monty Python. Dermed fremkommer det at kapteinen på denne seilbåten ikke kjenner til verken John Cleese eller Monty Python! Der forsvant driksen hans, det skal være sikkert. Hva blir det neste? Har han ikke hørt om The Beatles heller, kanskje? Han henter seg litt inn på det faktum at han har god musikksmak, og, ikke minst at han ikke engang var i nærheten av å spille elendige Abba-covere under passering av nevnte Mama Mia-strand. Det pustes lettet ut blant gjestene.

Vi er i havn nøyaktig på tilsagt klokkeslett, vi har ikke fått venner for livet i dag. Hyggelige folk alle veier, selvsagt, men det er i morgen vi skal på turen over alle turer, der man drar ut som vilt fremmede, og kommer tilbake som en familie. Mer om det i morgen, nå skal vi ut og innta en bedre middag, hadde jeg tenkt.