Anna & Håkon på tur

26 Juni 2024 – Anna- Kragerø

Jag är uppvuxen med Luther på axeln – En påminnelse om att ALLTID sköta sina plikter. Så emigrerade jag till Norge och fick plötsligt höra:

_{«DET ER INGEN SKAM Å SNU»}

Man blir ju helt förvirrad!

Jag ville så gärna till Bohuslän idag! Var väldigt preppad för en lång dag till havs: Solsken, bikini, en liten lunch på däck, kanske ett bad långt därute. 5-7 knop på ett flatt hav.

Men så blev det inte. 300 meter utanför norska kusten försvann norska kusten. 3 lager ull, jacka, mössa och SÅ MYCKE MERA vågor än vad meterologena hade sagt!

Håkon sa: Vi kan gärna vända

Luther sa: Skam den som ger sig

Håkon sa: Jeg syns ikke dette er noe hyggelig

Jag höll mig hårt i båten med alla coremusklena spända

Luther sa: SKAM den som ger sig

Gummibåten Anneli plaskade på därbak och sinkade oss ytterligare i strömmen (vi hade inte räknat med motström)

Efter att ha jobbat i 3 timmar i moderat skräck tillsammans med Luther plus ett «litet piller» till mig så vände vi.

Norges fjällvettregler sa: Det är ingen skam att snu (vända)

Luther sa: Skam den som ger sig!!!

och så höll de på…… Skam den som ger sig, ingen skam å snu, skam den som ger sig, ingen skam å snu…..bla bla bla….

Vi vände, några timmar till i skräck med höga vågor och dimma – tillbaks till norgeskusten.

Det blev inget Bohuslän idag.

Blev en härlig kväll i Kragerø. Är helt slut!
Och SKAM den som ger sig!……Ta meg faen!

….to be continued….

Værmeldingen var strålende. Vinden var passe stor, bølgene passe små, sola diger, og ruta var lagt. Alt var taima og tilrettelagt, klokkene synkroniserte, og aksjonen startet allerede k. 04:50 i morges.

Stemte noe som helst av værmeldingen? La meg begynne med å si at i skrivende stund er klokka 16:30, og dagens første solstråler titter endelig igjennom tåka. Jeg har emigrert fra gjestehavna i Kragerø, opp til en herlig uteservering rett oppe i gata, med deilige dufter og ganske dårlig utvalg av øl på fat. Altså, Heineken, eller Mango IPA? Hva faen tar de meg for? Jeg er en innbygger i et drivende godt ølland, jeg har passert 60, vi kan lage ølet vårt sjøl. Vi behøver ikke nederlendere til denslags, og vil jeg drikke juice, så bestiller jeg selvsagt ikke IPA. Men maten både lukter godt, og ser deilig ut, såpass skal de få. Og siden det kryr av barnefamilier her, antar jeg at det ikke er brutalt priset, heller. Selv om ungene skriker som bare f…

Men tilbake til 04:50 i morges. Vi sjekket igjen Yr (kyst og hav), Windy og ca 18 andre værtjenester, de hadde selvsagt samordnet sine varsler (dvs. alle hadde lest hva Yr meldte, så bare kopierte de det inn i sin egen tjeneste), og vi mente oss på trygg grunn. Gårsdagen var full av både vind og bølger, så vi slapp ut 40 meter kjetting og et jævla sultent anker inne i Åkvågkilen litt østafor Lyngør, der vi etter sigende skulle ligge i le for alle vinder. Not. Ankerkjettingen sto som et spyd ned i vannet, og vinden skreik som en gjeng spøkelser rundt master og rær. Men det var i går, altså. I dag våknet vi av den forbannede vekkeklokka på ukristelig tidspunkt, spratt opp som soldater, utførte våre innøvde prosedyrer i taushet, og la i vei. Ruta var lagt opp til Grebbestad på den svenske Västkusten, 15 timer over åpent hav. Ingen åpenbar rute for et par tilårskomne godværsseilere, men sånt kan skje når man får merkelige ideer i lett senile hoder.

Litt morgentåke kl. 05:00 er akseptabelt en fuktig sommermorgen, så vi hadde få problemer med avfart i ull og vindtett bekledning. Vi snek oss ut fra kilen over et ufyselig trangt sund, og møtte storhavet. 0,6 meter bølger, sa Yr. 6 meter sa Anna. Meterstokken sa vel noe i området rundt 1,2. Sørlig vind med ca. 6 m/sek hastighet, sa Yr, og det var nesten rett, bortsett fra at den kom noe mer fra vest, og der røyk en del av farta. Og det ingen hadde sagt noe om, var strømmen på om lag 1 knop midt i trynet. Så selv om båten trodde vi holdt 4 knop, sa GPS 3. Så jeg klinte til, og heiste både storseil og et digert Code One seil, i en slik setting har Wárja en gedigen seilføring. 6 knop sa Wárja, 4 – 4,5, sa GPS. Og bølgene rullet inn aktenom tvers, autopilot var bare å glemme, han gikk jo fullstendig bananas når 1,2 meter bølger herjet med oss som om vi var nyfødte gåsunger.

Tåkefyrstene i Meteorologisk institutt hadde dessuten ikke hatt sin største dag på jobb. På alle meldinger, alle steder grensende til Skagerrak, sto det full sol over hele fjøla, hele dagen, og halve natta. Vi meldte fra til Telenor Kystradio om at vi var på vei over for å erobre den svenske Västkusten nok en gang, og forlot fedrelandet. Trodde vi. For strømmen ble ikke mildere, mens vinden ble stillere, og bølgene holdt på sitt. Jeg måtte avløse en ganske hjelpeløs autopilot, og det begynte å demre for meg at dette skulle bli en laaaaaaaaaaaaang dag. Ryggen hadde allerede begynt å sende meldinger om snarlig sykehusinnleggelse, mens kjernemusklaturen hadde sin hardeste økt siden en fullstendig misforstått konkurranse i planking på forrige arbeidsplass.

Så dreide vinden mer på vest, og sovnet hen. Det tar noe mer tid å dempe pågåenheten fra såkalt ”gammel sjø”, det betyr altså alt det røret gårsdagens vind hadde stelt i stand, så bølgene holdt ut med uforminsket styrke. Det ble dårlig stemning om bord, det svenske mannskapet var i vurderingsfasen med hensyn til muligheten for at Norge allikevel var et akseptabelt alternativ. I mellomtiden slapp det enorme Code One seilet seg løs, og kapteinen kom til at her måtte reddes det som reddes kunne. Tåka lukket alle dører omkring oss, og vi var rimelig alene der ute. Mannskapet tok den fornuftige beslutning at en 15 timers tur (som nå lå an til minst 20) på fullstendig uvisse premisser, kanskje ikke var en like god idé som det så ut til i går kveld. Vi satte nesa inn i tåka, denne gang med retning Kragerø. 3,5 timer borte ved 5 knops fart.

Til slutt var det intet alternativ. Motoren måtte igjen trå til, da farta var nede i under 2 knop, og det ble umulig å få seilene til å oppføre seg rasjonelt med en stusselig vind i hekken og bølger med en helt egen agenda. Og nå er vi i gjestehavna, det er en populær (og dyr!) gjestehavn, der det koster 30 spenn ekstra å dusje i 5 minutter. Om du har en app, altså. Men Kragerø ser ut til å være en hyggelig by, vi skal finne mer ut av det i morgen. Det er dessuten mer torden på vei inn, og vinden planlegger et radikalt skifte, så vi får den i trynet. Jeg har sagt det hele tiden, det er en konspirasjon her, og alle vil ha oss til Sørlandet. Og denne konspirasjonen når lenger enn jeg så for meg, for nå er faktisk værgudene med på laget. Men har vi tenkt til å bøye oss for denslags?

Det skulle tatt seg ut!

25 Juni 2024 – Anna – Åkvågkilen

För att komma in till denna lilla lagunen var man tvungen att passera en smal passage med grunder på alla kanter – lite hög puls i stor vind, men det gick fint. Men så plötsligt fick vi jultomten som granne. Zooma in så ser du – långt vitt skägg och röd mössa – det måste vara jultomten! Detta var belöningen. (del av belöningen eftersom vi i vanlig ordning äter (och dricker) som kungliga)

Vi planerar för långfärd imorgon. Därför har vi sjösatt Anneli:

Man kan inte åka ut över det stora havet utan en räddningsbåt.

Huvudet på min kropp har idag annars funderat mycket på detta med GPS och mobiltäckning. Vad är vad? Vilka appar använder mobilnätet och vilka använder satelliter? Detta borde jag med min bakgrund kunna, men det verkar som fler än jag inte helt har förstått detta.

Blir tidig läggdags idag. Prövar att övertala Håkon till att åka klockan 05.00 imorgon…… SEMESTER! 🙂

/A

I kveld er jeg jævla stolt faktisk. Ikke fordi vi har kjørt motor i 4 stive timer, men fordi vi er dypt inne på sørlandet, i en innlandsby ved havet. Vi er i Tvedestrand, og vi har nådd vendepunktet.

La oss ta det første først. Folk tenker kanskje ikke på kystbyen Tvedestrand som en innlandsby, men tenk om igjen. Den ligger et par dryge stenkast inn fra kyststripa, og den ligger i et jævla høl i bakken der havet har trengt inn, når sant skal sies. Det lille havnebassenget er djupt og velegnet for besøk av seilbåter, men jeg mistenker at alt for få legger turen helt hit inn. Visste dere at sist vinter var det 20 minusgrader her, og at på 80-tallet bedrev man isfiske fra bilen(!) i øyriket utenfor? Fyllekjøring på havet med bil var den gangen relativt utbredt, og jeg tar meg i å undres over hvilke regler som gjelder om man skulle bli stoppet med promille i en personbil et godt stykke ute på havet…?

I dag har vi vært motorbåtførere, det er sånn passe gøy. Men vi har i det minste penetrert Sørlandet så det holder, og vi har endt opp i en av de mest særegne småbyene kyststriben har å by på. Det er 6000 innbyggere i Tvedestrand kommune, og jeg tror ikke mer enn noen hundre av dem bor inne i denne utrolige, lille ansamlingen av hvite trehus som klorer seg fast opp gjennom gjelet fra sjøen. For et sted! Vi har ellers benyttet tiden til å treffe gamle venner. Igjen dårlig underholdt vennskap, men det er så gøy at det på en måte rekker ganske langt å være langt hjemmefra, da er plutselig alt lov. Ta kontakt med folk du ikke har sett eller snakket med på 10 år, og hey presto, alt er som før. Bortsett fra at de gamle vennene har byttet både mann og bosted, men hva f…, spiller det noen rolle, da? Vi mimrer lettere og lettere ettersom årene går, samler tråder, forteller om nye og gamle sykdommer, psykopater vi har kjent, kriser som har rammet oss, musikken vi digger, og så drekker vi med begge hender, selv om vi har en plan om å ikke drive med denslags.

Og i det solen gjemmer seg bak en av skråningene i Tvedestrand, og radioen spiller Snowy White’s ”This is the midnight blues” kjenner man at livet kanskje aldri har vært bedre. Disse øyeblikkene vi får blir bare viktigere og viktigere, og seilturer skaper nettopp slike øyeblikk.

I morgen bærer det motsatt vei, altså mot nordøst. Men la meg først bare nevne at mens jeg sitter her og skriver, svinger en tenåring innom havnebassenget med en sportslig enmannsbåt, og han sitter der i sin ensomhet i båten og taster på en mobiltelefon mens han foretar en U-sving inne i havna. Er han her, eller er han opptatt med å glemme å leve mens tiden bare går allikevel? Jeg mener oppriktig at en seiltur med relativt uklare rammer representerer livet, der vi må forholde oss til naturen, i stedet for å ustanselig forsøke å overvinne den. Det er når du lar naturen bestemme, at livet er mest verdifullt!

24 Juni 2024 – Anna – Tvedestrand

Mareld är normalt ett fenomen som förekommer på sensommaren eller hösten. Självlysande plankton som lyser upp båtarnas kölvatten på ett magiskt sätt. Normalt sett en fantastisk upplevelse med ljusblixtar i sommarnatten.

Men vad är det för äcklig grums vi har sett idag? Illaluktande, tegelröda alger som flyter runt överallt? Jo samma fina fenomen – Mareld. Men alltför tidigt på året! Det är inte nog mörkt på natten för att se fenomenet, det är alltför mycket, alltför tidigt, det är något som inte stämmer.

Bortsett från att vi inte hade nån vind idag så har det varit en fantastisk dag på havet. Motor i 4 timmar från Risør till Tvedestrand med en liten fock som hjälpte till. Massor av sol på kroppen. Vi fick till och med duschat !!!!! Ute i egen dusch. Tvättade håret för första gången på 3 månader. (kändes det som)

Härlig middag på ”Flåten” med gamla vänner Mette och Morten och deras HUND! (Jag vill ha en Hund!)

Nu har vi varit på båten i 10 dygn. Längtar inte hem, men längtar efter mina barn. Och lilla Elsa. Känner att jag är lite för långt borta nu….. (Bussen härifrån tar 3:20 hem, så jag får lugna mig med det)

Vi studerar vädret, månen, tiden, vågorna, stjärnorna, himlen och gudarna. Det kanske inte är så långt kvar förrän vi vågar oss på att korsa det stora Skageracket.

Nu glädjer jag mig till episod 3 i en fin deckarserie på NRK.

/A

St. Hans, SanktHans, har selvsagt like lite med døperen Johannes å gjøre, som Jul har med Jesus fra Nazareth å gjøre. Det er bare nok en høytid de kristne har rappa fra skikkelige folk. Og dessuten var aldri Jesus vokalisten i Nazareth, det var aldri noen annen enn Dan McCafferty, uansett hva noen måtte finne på å innbille seg.

SanktHans var i utgangspunktet sommerfesten par excellence, der fyll og dans var hovedingredienser. Det hadde lite og intet å gjøre med dåp og tilbedelse, det dreide seg om folkelighet, og feiring av årets toppunkt, den lyseste natta i året. For to dager siden avholdt vi Sveriges feiring, de er mer pragmatiske enn oss, de har vendt øynene tilbake til utgangspunktet og feirer på fredag, uansett hvilken dag som egentlig er ”den eneste rette”, slik den rene, kristne sjel må forholde seg til. Heia Sverige!

Uansett yrer havna i Risør av liv; positivt av vakre unge mennesker som begir seg ut mot havet med smil om munnen, negative, som når nabobåten pumper ut toalettet sitt i havet, og fjerner opplevelsen av blomster og liv. I stedet spres duften av unevnelige etterlatenskaper over havna som et tungt teppe, takkskarrufaenmegha. Bedre da, å reise seg, og beskue en ungdommelighet som for lengst har forlatt meg, og spørre ut i luften; ”hvordan kan du gjøre dette mot meg!?”, når de vakreste blomster defilerer forbi på havnepromenaden, på vei mot et liv som venter der fremme.

Vi har hatt nok en deilig tur på havet i dag. Sørlandskysten konkurrer som faen med den svenske Västkusten, selv om min vakre fru nekter å akseptere det. Her kryr av de mest intrikate slalåmløyper, hold øynene på kartet, sier jeg, for her kan det fort gå galt. Mengden småstein som en gang i fjern fortid havnet i sjøen foran Norges baug mot sør, overgår min fatteevne, ganske enkelt. Wárja klorte seg fast så høyt opp mot vinden hun klarte, og stampet sørvestover, med dybder mellom noen hundre meter og noen centimeter i løpet av sekunder. Over alt er det strødd rikmannssymboler helt ned i fjæresteinene, men vi har holdt fokuset i dag, såpass kan jeg love.

Og nå er vi her, i en av de absolutte perlene langs sørlandskysten, Risør. Hvit, velholdt og attraktiv på så mange måter. I skrivende stund faller skyggen over indre havn, og min ansiktshud avslører seg som lettere solbrent i dag igjen. Jeg forlanger ikke mer av en dag på sjøen. Jeg digger dette livet.

23 Juni 2024 – Anna – fortfarande i Risør

Vaknade på Tåtøy utanför Kragerø där vi blev bjudna på äkta kaffe och varma hembakade rundstycken. OCH 2 hundar! En babyhund och en 4-åring. Åh….. jag vill så gärna ha hund. Men det verkar som jag måste välja. Man eller hund. Har inte helt bestämt mig, men jag tror det blir man (Om jag måste välja… Måste jag verkligen det?)

Vi har nått målet. Vi är nu officiellt på Sørlandet!

Risør är en fantastiskt søt liten by med bara vita hus. Här lever vi det båtliv man ser på bilder. Sol, god mat och båtliv.

Idag är det ”Sant Hans” – det vill säga norsk midsommarafton. Men norge är lite avundsjuka på ”vår” midsommarafton. De fattar inte riktigt hur man firar. Min krans har vart lite av och på idag, men nu sjunger den på sista versen.

Hälsningar från ett fantastiskt Risør – Sant Hans- afton

23 Juni 2924 – Anna- Risør

Ja men Nu fattar jag!

Fattar ni eller?

To be continued….

I går hadde vi verdens deiligste seilas. Men naturen gir og naturen tar. I dag var det payback time. Det har bøttet ned fra morgen til kveld.

Uansett vær har vi hatt en flott dag på sjøen! Det skal sies at været har vært helt spektakulært elendig til å være årets lyseste døgn, det skal faktisk en god del til å akseptere noe sånt som sommervær. Så vi kledde oss etter forholdende, og med romdraktene på, hektet vi oss av bøya i Helgeroa, og la på svøm. Eh…, heiste seil, er vel mer korrekt å si. Vinden har stort sett vært moderat, en laber bris, og den har gitt oss godt driv over öppna vannskap til Jomfruland, og videre inn i slalåmløypa mot Kragerø. Her har vi ankret opp rett ved tjukkeste slekta, ved ei brygge der det er skremmende grunt. Skal jeg tro dybdemåleren, står vi allerede på grunn.

Sjukt deilig å nyte Taco hos min nevø Erling og hans barn, fint å holde litt kontakt, noe som av uklare årsaker viser seg mer og mer vanskelig med årene. Kjekt å ha en slags unnskyldning, da, for å ta en stopp når vi først er i samme distriktet. Rart det der; det er liksom enklere å treffes når vi uansett er pokkerivold, enda vi sikkert passerer forbi hverandre på daglig basis mens vi utfører våre normale gjøremål omkring hjemmet.

Innseilingen til Kragerø er lovlig spesiell. Enda mer spesielt å kunne gjøre det med seilene oppe, ettersom det er vanvittig mye svinger, trange sund og mange øyer som skaper både le og rare vindretninger. Akkurat i dag hadde vi antakelig en sjelden situasjon som gjorde et slikt stunt mulig. Men en ting slo meg som med hammer på vei inn her. Hver jævla centimeter av strandlinja er bygget ned. Hver lille stein har et hus på seg. Hva i hule heite har skjedd med allemannsretten og vern av strandsonen? Har vi tørna helt?

I morgen vil vi endelig nå vårt tenkte mål, Sørlandet, i og med at vi krysser grensen til Agder. Vi tar løst sikte på Tvedestrand, så får vi se hav tiden bringer.

22 Juni 2024 – Anna – Tåtøy, Kragerø

Någon har frågat: Varför seglar ni egentligen? Det verkar ju inte som ni gillar det? Eller….Varför gör du detta Anna när du är rädd hela tiden?

Svaret för mig är 2 saker:

1. Det enkla svaret: Jo för att denna typ av GLAMPING är Så fantastisk i några dagar att den LÄTT uppväger alla de dåliga dagarna.
2. Det lite djupare svaret: Jo….jag är rädd för allt, och Ja jag får ångest lätt…. Men jag tänker att Något måste man ju göra! Jag tror man måste utmana sig själv lite. Och vad är alternativet?
   • Att sitta i soffan hemma med Netflix i 3 veckor utan ångest?
   • Att dra på Syden-semester och fluffa i sig vin/mat och ha ångest för flygturen eller för att det kanske blir jordbävning?
   • Att dra på tälttur i fjällen och gruva sig till dåligt väder och alla mygg och hur ont det kommer att göra i knäna efter 1 timma?
   • (Dra på golfresa? – Ja…. hmmmm det kunde ju faktiskt vart ett bra alternativ….)

Så svaret är: Jag gör detta för att det är det absolut bästa jag kunde komma på att göra på min semester tillsammans med Håkon!

Idag var det regn. Massa regn. Regn faktiskt hela dagen utan uppehåll.

Men vi hade förberett oss mentalt . På med absolut alla regnkläder vi hade och rätt ut i vädret tidigt på morgonen (alltså tidigt för oss…10.30….)

Bortsett från regnet var det en av det bästa seglatserna vi har haft. Helt lagom vind från nord. Vågor som inte skrämde (mig). 5-7 knop med 2 segel. Vi hade målet satt till Tåtøy utanför Kragerø där tillfälligtvis en släkting har hytta.

Väl tillagt vid brorsonens brygga lyxade jag mig med en dusch i eget båtbadrum. Hårtvätt med varmt vatten för första gången på 4 dagar. Hårtork med liten usb-laddad plattång. Fick till och med lite mascara på ögongen före Tacoen blev serverat . (Var bara jag själv som märkte den mascaran alltså)

Fin semesterdag! Vi närmar oss nu målet med stormsteg. Det officiella målet på denna resa är ju SØRLANDET! Och kanske vi når sørlandet redan imorgon?

Vad som händer efter detta är det ingen som vet.

Och TÄNK! Vi är fortfarande goda vänner! På 10 kvadrat!

/A