Anna 8 August – Saraholmen Äntligen! Hämtat tillbaka vår nya Wárja efter att ha fått gjort en Massa justeringar.
Farmor hade ramlat ner från väggen, hon är upphängd igen. Båten har fått sitt namn inlaminerat i rumpan och jag har fått nya kuddar. Komforten matchar stilen ombord och jag sitter i ett flytande lyxvardagsrum på havet.
Vi ska byta till mindre flagga….Noggrant utvalda kuddvarFarmor på plats igen
Båtsmannen Gerald har jobbat hela veckan på vår båt efter min lista som var cirka två meter lång. Han blev inte klar med allt, men tillräckligt för att jag nu känner att detta är Wárja och VÅR båt!
Det bästa på hela båten: Hybeln/boden/förrådet. Här har Gerald byggt enligt min ritning så att både gummibåten Anneli, Håkons kaptensstol och mina båtgrejor får plats. Vi har till och med med ljus i hybeln 🙂Det näst bästa! Gerald har smonterat en fjäder på varje skåp så att de håller sig öppna av sig själv.
En veckas semester ligger framför oss! Målet är att lära känna båten så vi har väl egentligen bestämt oss för att hålla oss i inre Oslofjorden. Blir korta turer, goda middagar och småfix. Känner mig nu förvånansvärt hemma redan. Allt är som i gamla Wárja men bättre, nyare och större.
ullsockorna är påLigger tryggt på ankaret och ser in till Oslo. (Ser nog hem också om jag ser åt andra hållet)
Det bästa av allt på segelbåt är när man får gå och lägga sig. Och det ska jag göra snart. Har en bra serie som väntar, rena lakan och en härlig natt på svaj.
Har du noensinne sett gjennom reklamebrosjyrer og videoer for helt nye seilbåter? Det er hurtig, komfortabel seiling, vakre mennesker, stor plass, god mat, vin og sol, bare sol. Tror du dette er sannheten, den hele og fulle sannheten, så sant hjelpe deg gud?
Reklamefoto
Vi har f… meg kjøpt oss en helt ny og ubesudlet seilbåt!! Det er en Dufour 37, og allerede her begynner moroa, for dette er ikke en 37 fots seilbåt, den er 35 fot. Så hvorfor heter den 37?? Har hørt en påstand om de har narret så mye plass ut av en liten båt, at de synes den fortjener å navngis som om den er større enn den faktisk er. Tja… Jeg vet ikke helt, det føles litt spekulativt fra Dufour’s side, for å være ærlig. Det sagt; Dufour 37 har overraskende mye plass, den er luftig og komfortabel, og har stor plass i cockpit. Det er til og med plass til et utekjøkken!!
Reklamefoto
Vi kom fra en flott 32 fots Hanse, 2008-modell, som har tjent oss godt, og gitt mange gode (og noen skremmende) opplevelser de senere 5 – 6 år. Overgangen er ikke bare, bare, såpass kan jeg røpe uten å ta i for mye. Og derfor har jeg plass til noen hjertesukk… Den nye båten kom hit til landet som demobåt for importøren, og har vært med på litt utstillinger og denslags, men er fortsatt å anse som ny i garantimessig forstand. Den har, så vidt jeg forstår, vært i landet hele 24-sesongen, så det har vært tid nok til å klargjøre båten for levering. Jo, jeg har forståelse for at det er en del spesialønsker fra nye eiere, men noe såpass enkelt som å initiere essensielle instrumenter, så det er mulig for eierne å se hvordan batteriet har det, hvor mye ferskvann som er ombord, samt dieselmengde og slikt, vel, det burde vært i orden ved levering, ganske enkelt. Ergo er det noen irritasjonsmomenter, og noe modifikasjon for at vi skal få det sånn som akkurat vi vil ha det. Det smeller litt for mye i skapdørene, det er noe småtteri med belysning, det mangler USB C, men dette er tross alt i-lands-problemer, og dermed overkommelige. Svært overkommelige, til og med.
Ombord i vår nye yacht….
Vi har hatt vår første overnatting i vår nyervervede miniyacht denne helga. Og for en båt vi har kjøpt oss!! Bare utsikten fra de doble dørene i vår komfortable sovealkove er jo verdt halve prisen eller deromkring. Nå ligger vi med hodet i riktig retning, og skuer ut over vårt nye kongerike, den omfangsrike salongen, og utsikten som svinger rolig forbi når vi ligger på svai. Å nyte sin kaffe i sengen en tidlig sommermorgen mens måker og terner krangler om dagens frokost, det er ubetalelig!
Så har vi øvd oss på ”lukeparkering” i dag, vi har kjørt fram og tilbake ute på fjorden og forsøkt å treffe en bøye ved å bakke inntil. Mye vanskeligere enn man skulle tro! Men øvelse gjør mester og vi er i gang med å tilegne oss nye kunnskaper. Det er aldri for sent å lære lukeparkering på sjøen, vet dere.
Lærenemme, halvgamle, men klare for nye eventyr
Vi har igjen åpnet dørene for lange turer i vår egen båt, samtidig som vi har økt gleden ved våre ”mikroferier”, der vi reiser ut en vanlig ettermiddag midt i uka, legger oss bak den nærmeste holmen, lager oss middag, deler en flaske vin, spiller Yatzy og sover. Morgenen etter rekker vi akkurat en kopp kaffe før vi reiser rett på jobb. Det er ”batterilading” av høy kvalitet på en ellers helt vanlig dag! Denne nye, stilige båten gjør slike ”hverdagsferier” enda mer lukrative, enda mer tilgjengelige.
Her ligger hun, forlatt og ensom… Vår ”gamle” båt. Til og med navnet hennes har vi tatt med oss…
Så selv om det er litt trist å skille seg fra en båt vi har levd med i glade dager og netter, har vi når gjort vårt valg. Våre frustrasjoner med alt dette nye (”- på den forrige båten var det mye lettere….!”) er av kortvarig karakter, deretter er det utelukkende positive opplevelser forut. Vi har gjort det rette med vårt overskudd, vi har nå kjøpt oss mange år med livsglede!
Anna- 26 juli – Oslofjorden ”Når vinden er ute av seilene, er det ingen vits å rope på vinden.”
eller som vi säger i Sverige:
”Gjort är gjort, kommer aldrig igen” (…..eller….mamma sa så 1970….) (eller var det ”bytt är bytt….”?)
Nu har vi gjort det! Vi har bytt båt! För sista gången. Målet är att ha båten/hytten i minst 10 år och uppleva massa goa dagar. Blir inga fler.
Avsked av Wárja (1). Farväl finaste – vi ska ha koll på dig
Välkommen Wárja (2)! Ja – Vi har valt samma namn! Vem orkar att ramsa upp en massa nummer bara för att berätta för den (o-) intresserade mänskligheten hur många båtar vi har haft före denna?
Farmor Wárja (Barbara) är på plats på nya väggen i salongen.
Nu känns det genast mer trivsamt i denna ambivalenta tid av ryskt svårmod. Farmor är med❤️ För svårt och jobbigt var detta! Skitjobbigt faktiskt. Båtbytardagen igår var sååå mycket värre än vi nånsin kunde föreställa oss. Stackars oss….
Men hur svårt har vi det EGENTLIGEN på en skala? ”Stackars oss som är lite irriterade över saker som inte fungerar i ny båt”
”Skåpen fungerade mycket bättre i den gamla båten”
”Var är luckorna vi brukar lägga grejor i?”
”Åh vad deppig jag känner mig, orkar inte segla”
Gnäll, gnäll, gnäll och PINSAMT!!!!! Jag SKÄMS! För VAR på Maslows behovstrappa är vi nu och gnäller? På översta trappsteget!?!?
För här seglar en stolt kapten. Och Jag sitter i en helt ny salong på våra egna fårskinnsplädar (jaja, det är 25 grader ute men ändå skönt med lite fårskinn). Fönstrena i salongen är så låga att det känns som jag sitter i vattnet och skriver. Har klarat att laga mat på den nya spisen och att diska i den nya vasken, duscha i den nya duschen. Snart ska jag lägga mig i den nya breda nybäddade sängen med rena lakan.
Allt är på plats! Så varför saknar jag Wárja (1) ???????
Skärp dig Anna! Det är INTE synd om dig! Vi har köpt en kanon-båt. Drömmen om att segla till Medelhavet kan leva vidare och det finns antagligen en eller två människor i världen det är med synd om än Mig. (notera min självironi! Världen är helt jävlig och går under samtidigt som jag gnäller över en Ny segelbåt)
(JA, jag SKÄMS nu!)
Hälsningar från en smula skoskav Över Maslows översta trappsteg
Är vi galna eller är vi det allra klokaste paret vi känner?
Vi älskar ju vår båt. Ändå har vi köpt en helt ny, större, finare, lyxigare och tro det eller ej – den har också ett UTEKÖK!!! Och Håkon slipper böja ryggen inne i salongen. Och INGEN HAR ÄNNU VARIT PÅ TOALETTEN!!!! Septiktanken går fortfarande att använda som vattendunk att dricka ur! Jag slipper att gnida mina nyfilade fötter mot Håkons vassa tånaglar på natten. Håkon kanske kan diska efter maten? Vi får 2 stycken rattar och kan slåss om vilket håll vi ska styra.
Detta är båt nummer 3 och det blir den allra sista – Jag lovar!
Vi känner oss smågalna, knasiga och superkloka omvartannat. Vi har också massa dåligt samvete för båten som skall säljas. Hon är ju trots allt en människa med egna känslor…..
Fredag blir båtbytardag. Spännande! More to come….
Vi ställde klockan på 04 i morse för att komma i god tid till lounge-öppning 05.30. Kastade ut Tante 1 och Tante 2 på stranden, sa farväl till Juannorna och Miguel.
Här skall NJUTAS! Äntligen lite gratis alkohol och mat – lugn och ro. Nu gäller det att som äkta infödd svensk med norskt pass att dricka/äta så mycket man bara hinner tills flyget går.
Det är en speciell sorts tyst glädje i att kunna tänka “jag går till loungen” – även om det bara är för att undvika folk. En slags social jackpot när man ler till receptionisten och försöker se van och viktig ut – ”Jag sveper alltid in här…”
Skönt tillbakalutad i en grön plaststol utspelar det sig ett ljudligt inferno runt mig som kan liknas vid en blandning mellan en förskola på speed och en diskbänk under stress (är det verkligen inte möjligt att handtera disk lite mer ljudlöst??)
Mannen vid sidan har svullna fötter som saknar sockor. Hans fru har matchande kabinväska/pulsklocka – de utstrålar de att ”de faktiskt jobbar” men har ännu inte bytt ett enda ord. Jag gissar att han är en viktig man, säkert frequent flyer eller miljardär. Jag tar det på hans tomt stirrande ögon som flackar lite mellan luften, padden och telefonen.
I en blå plastsoffa bakom mig ligger det en trolig Influenser. Hon fotar sin halvsmälta pain au chocolat i 20 olika vinklar, plutar med ankläpparna, blinkar med de långa ögonfransarna, flyttar runt lite för bättre ljus samtidigt som hon försöker öppna en smoothie med lösnaglar längre än boardingpasset.
Vid sidan av mig är det antingen en ”rökruta” eller ett ”tyst rum”, svårt att säga. Inglasat rum med obekväma plaststolar. Här sitter det en ensam Zombie i bruna plyschbyxor och laddar sin mobiltelefon. Åh nej! Nu fick han besök av en hel familj i badskjorts, badhanddukar, ryggsäckar, flygkuddar och minsann! Har de inte också en hund med sig i en egen väska?
NJUTER i stora drag. Så underbart att vara i sin egen bubbla.
Han rätt bakom mig i rutig skjorta och en öl på huvudet ser en smula bekant och ganska trevlig ut (så märkligt föresten att ha en öl på huvudet!!)
Kanske jag pratar lite med honom efter att ha hämtat ännu ett glas gratis vin?
Nu vill jag hem till katten! och MINSANN! Har vi inte köpt en ny båt som väntar på oss???
3 uker i sol og varme går tross alt fort. Årets høydepunkt er over, det er tilbake til hverdagen som ligger forut. Men først skal det reises med begge hender!
Aller først må jeg få si til ”kongen av Mallorca”, Svein ”CharterSchwein” Østvik, at det er nå faen til kongerike du har etterlatt deg. Nå har det gått over alle støvleskafter, og det er underlig nok ikke bare nevnte konge sin skyld, selv om han så visst har gjort sitt beste for å besudle dette stedet. På denne vakre øya bor det rett i underkant av 1 million tenkende, følende og levende mennesker, og i skrivende stund, sittende i en myk stol i flyplassens lounge, føler jeg med dem. For 20 millioner av oss pumpes nemlig inn til denne ene fastboende millionen hvert år, og vi forventer service, luksus, bad, øl og moro 24/7!! Vi forbeholder oss dessuten retten til å komme en gang mellom mai og september, det må jo oppleves som en eksplosjon for de som bor her. Det sier seg selv at deres eget hjemsted må oppleves som frastjålet, misbrukt og rasert mens de selv ikke har andre muligheter enn å yte service, mens de stilltiende må se på det som skjer omkring dem.
Det er en helt tydelig variant over apartheid her på Mallorca, rollefordelingen er klar og utpreget. Afrikanske menn selger solbriller, hatter og diverse nips på stranda. Afrikanske kvinner fletter hår rett i nærheten av stranda. Asiatiske kvinner utfører massasje på stranda, gjerne iført kysehatt og munnbind. Men hei, ikke tenk koffert her selv om vi er midt i turistmekka, alt foregår i sømmelige former. Spanjoler selger mat og drikke og leier ut alt mulig på og nær stranda, samt driver butikker, jobber på hoteller, bilutleie, husutleie, bassengservice og alt mulig annet som holder samfunnet gående. Så har du oss, da, motoren i hele næringskjeden, turistene. Vi gjør nemlig ingenting annet enn å utnytte alt denne øya har å by på; vi passer i tillegg på å forurense, forsøple og bruke opp alle ressurser vi klarer å gripe fatt i med våre promillestyrte hender.
Til neste år planlegges enda en ny økning i antall besøkende til Mallorca; flyplassen skal effektiviseres og alt skal tilrettelegges for at enda flere ressursmisbrukere skal få invadere denne øyperlen i Middelhavet. Jeg var her første gang for mer enn 25 år siden, og det var en flott opplevelse. Jeg er her for siste gang nå, og selv om det har vært både fint og behagelig også denne gangen, fyller det meg mest av alt med dårlig samvittighet, og kanskje en slags form for sorg. Det har bare blitt så overtydelig hvilken vei dette bærer, og jeg klarer ikke helt å fri meg fra tanken om at jeg også er en del av problemet, og selv er et chartersvin. Jeg møtte min drømmekvinne her i 2004, vi er nå gift på 16. året, og jeg skal for alltid være denne øya dypt takknemlig for dens blotte eksistens. Men nå er det altså over mellom Mallorca og meg. Jeg synes vi har satt et verdig punktum ved å invitere familie og gode venner, og nyte 3 uker i glede og flotte omgivelser. Jeg vil fremheve vårt besøk ved Michelin-restauranten Andreu Genestra som et klart høydepunkt, Mallorca kan fortsatt by på noe av det mest fantastiske man kan oppleve som turist, og det må vi selvsagt ikke glemme midt oppe i denne viraken.
Det började redan på morgonen – Solen kikade fram bakom gardinen som om den visste att just idag skulle bli något alldeles extra. Hjälmar på (ljug….), glömde vattenflaska men med humöret på topp trampade vi iväg som två nyförälskade Tour de France-deltagare de 15 kilometrarna in till Palma.
Sol i ryggen, vinden i håret (ja inte Håkons då…) och lite gnissel från ena cykeln. Vi trampade på som hjältar. Havet glittrade, vi svettades stilfullt och höll modet uppe med peppiga kommentarer som: ”Det är ju bara raka vägen!” ”Det ser närmare ut på kartan…” Och den odödliga: ”Vi tar en öl där borta, sen fortsätter vi.”
På torget i den gamla staden mötte vi av en slump två tanter vi kände igen från vårt eget hushåll: Tante 1 och Tante 2. Vi fick oss en fin paus innan det blev dags att trampa oss hem igen.
Första ölstoppet (på hemvägen): Halleluja. Kall dryck, sand mellan tårna, lite shopping i en strandbutik och vi låtsades att vi var cykelproffs som just tagit en strategisk vätskepaus. Vi skyllde på att våra rumpor behövde vila och att Håkons knä slutade fungera. (Är det inte JAG som har patent på ”ont i knä” i den här familjen???)
Ikväll har Håkon styrt upp date-night – och jag har noll koll (God träning för mig som normalt har kontroll på ALLT!). Det enda jag vet är att jag ska vara finklädd klockan 18:30… vilket känns både romantiskt och lite som att gå på intervju med någon som ser mig varje dag i pyjamas 😄💃
Håkon vägrar avslöja något, så nu går jag runt här och undrar: – Blir det gourmetmiddag på hotellet där vi möttes för 21 år sen? – Operakväll eller minigolf med twist? – Kanske en exotisk vinprovning
Oavsett vad – han har planerat – Jag ska bara dyka upp och se fabulous ut.
Alltså… wow. Håkon slog på stort. 😍👑 Det blev inte bara en fantastisk kväll – det blev ett matäventyr i fine dining-version deluxe.
Han hade bokat bord på en Michelinrestaurang. Japp. Inte nån nostalgitur på strandbar á la 21 år sen. Nej nej – in the middle of nowhere, mitt ute i det gastronomiska ingenmanslandet, låg plötsligt ett SLOTT – Med Michelinstjärna. Jag trodde först att vi skulle på riddarspel. Men nej – detta var mat på riktigt.
15–20 rätter. Jag tappade räkningen efter den första snacksen med doft av skogsglänta och citronskum från moln. 7 sorters vin. Jag minns dem alla… ungefär. Och servicen? Det var som om hovmästaren (hovmästarna) kunde läsa mina tankar innan jag hann tänka dem.
Det hela kändes mer som en konstutställning än en middag.
Egen stol till min handväskaEgen gravsten på bordetDetta är INTE smör och ska INTE ätas! Det blir en våtservett när man häller lite vatten på den
Okej, håll i servetten – här kommer en smakresa i lyxförpackning! 🍽️✨ Lite exempel på maträtter (eller konstverk beroende på hur man ser det).
Allt kom in på porslin som kostar mer än vår tv. Och varje rätt och vin presenterades i form av en föreläsning – vi nickade andäktigt och låtsades förstå.
Nu blir det havregryn och blodpudding resten av semestern! Ja just det….semestern är ju slut nu….
Litt av en overskrift, ikke sant? Jeg kommer tilbake til den, men bær over med meg, jeg har en del saker jeg må snakke om først…
Bare en slags sommerfugl jeg klarte å fange i et ubevoktet øyeblikk
Oppvaskmaskinen gikk som nevnt til helvete med huset fullt, da det var fredag, i skrivende stund er det onsdag, og vi har kunnet nyte av en ny og ubesudlet oppvaskmaskin et par dager, allerede. For en luksus! Så lykkelig var jeg for denne maskinelle arbeider at jeg tok sjansen på nok en løpetur, og bestod også denne gang, om enn med noe lavere selvtillit. En halvtime ute i tropevarmen med føtter i ustanselig bevegelse er i seg selv ikke så helt ille, nok sagt om den saken.
Vi var en tur ute og handlet, noe vi stort sett må gjøre hver dag, siden vi er en drikkfeldig gjeng, enten vi prater om vann på plastflasker (kreftfremkallende som faen!) eller øl på boks (giftig som et helvete!), eller vin på glassflasker (livsfarlig, selvsagt!). Nøkkellogistikken her er, også som tidligere nevnt, temmelig utfordrende. Jeg hadde nettopp låst inn bilen, og skulle slenge nøkkelen til kjøreporten tilbake inn i koppholderen, et fornuftig sted å ha den, har vi funnet ut. Dette er en MG av billigste sort, og den har et sånt ekte, gammeldags håndbrekk, som på nøkkelinnslengningstidspunktet var sikkert trukket til, så bilen ikke skulle rulle ned mot porten. Nøkkelen tok en liten piruett på vei mot koppholderen, og smatt faen meg ned under håndbrekkhelvetet! Er’e mulig!! Dette er altså den eneste nøkkelen til kjøreporten, og nå lå den gjemt i et av bilens aller mest hemmelige rom, under en masse plastdeksler fra Kina. Det skal innrømmes at akkurat på dette tidspunkt gikk jeg litt i svart, for det er nemlig ikke noe verktøy i dette huset. Med huet sånn omtrent i høyde med navlen, tuslet jeg slukøret inn på kjøkkenet og fant fram litt ymse av pølseklyper, kniver, gafler og rørepinner i tre, uten å ha en susning om hva jeg skulle bruke dette til. Jeg begynte med feilsøkingsplanens punkt 2; ”stirr hardt og lenge på problemet for å se om det løser seg”, og etter en stunds stirring begynte det å danne seg en plan. Jeg hadde nemlig oppdaget et lite, anonymt deksel rett foran håndbrekket, og øynet et håp. En kjøkkenkniv fikset dekselet, og jeg fikk et lite, men nødvendig innsyn i det hemmelige rom under plastskrammelet. Med mobilen som lommelykt fant jeg etter hvert fram til nøkkelen, og jeg fikk en markant pulsøkning. Skal ikke så mye til i ekte feriemodus! Ikke akkurat plass til en hånd i det lille hølet, men litt kreativ bøying av pølseklype skapte et visst håp. En liten stund. Jeg skal ikke dvele for lenge ved dette pirkete marerittet, men når det sier ”pling” nede i de hemmelige rom, da blir ikke situasjonen akkurat bedre. Men, med en god porsjon flaks, samt evne til å holde pusten usaklig lenge, fikk jeg etter hvert fisket opp nøkkelhelvetet, og vi har den nå under kontroll så lenge det varer.
Det hemmelige rom og en reddet nøkkel
Kniver, gafler og pølseklyper ble bragt tilbake på plass, og det kunne lages middag. Med litt tjuvtriks skjerpet jeg de skammelig slitte knivene i huset, og satte i gang kutting av løk. Plutselig var venstre hånds lillefinger i veien, kniven fant veien inn under neglen og skrellet denne elegant ned til omtrent midten, før den tok veien ut igjen, og lot det stå igjen en ganske skamfert lillefinger. Godt å ha spiker og gaffatape i huset, bare å stifte restene sammen og la det stå til, snart skal vi hjem igjen. Vi har en plasterspesialist i huset, hun lot seg ikke imponere av valget av plaster fra Hansa, tross alt representerer hun Norgesplaster med sjel og legeme. Som takk ble hun stemt ut, og har reist hjem i dag, så nå er det ganske stille her faktisk.
En plastret finger, for å skjule egen dumhet og en skamfert negl.
Tante 1 og Tante 2 lot seg lede inn i fristelse i nattens mulm, og tømte inn alt de fant i kjøleskapet, det må her bemerkes at det fantes veldig mye der. Sånt blir det mye rart av, det triste er at det aller rareste skjedde etter at jeg var gått til ro, så jeg fikk altså ikke oppleve tantene i naturens drakt, bare hørt referatet fra nattens utskeielser. I dag har Tante 1 påberopt seg en hvit dag, jeg antar dette dreide seg om å være iført hvit T-skjorte, ettersom jeg så både øl og vin i flere farger finne veien ned i gapet til Tante 1, uansett hvilken farge dagen hadde.
Evig optimist.
Tilbake til kampen. Dødskampen i ølglasset, altså. Jeg benyttet noe tid til å lese en bok, spise litt lunsj og ta et par øl nede ved stranda her i S’Arenal. Helt greit det, inntil ei flue satset på å overta eierretten til ølet mitt. Fluer er åpenbart totalt blottet for forståelse av egen posisjon, for selv om glasset mitt begynte å nærme seg tomt, var det fullstendig idiotisk å anta at en flue skulle kunne svelge unna ca. 300 ganger egen kroppsvekt. Og det er før vi har trukket alkoholmengden inn i bildet! Hadde glasset vært fullt, hadde det vært grei skuring. Men jeg hadde igjen havnet i den situasjon at hånden ikke kom ned mot bunn i glasset uten å benytte tungt verktøy. Flua hadde på sin side maktet det kunststykket å buklande på sjøen der nede i glasset, og var nå begynt på sin umulige oppgave med vinger og sugesnabel i fullt arbeid. Mulig det er en slags drømmedød å drukne seg selv i et godt glass øl i varmen, men jeg orket ikke sitte kampen ut for å vurdere sannhetsgehalten i denne tesen. I stedet bestilte jeg regningen, og lot naturen gå sin gang. Vi tar en skål for overmotet, og gleder oss til de siste dagene vi kan nyte av varme dager og kald pils!
En gång i veckan får vi besök av Juanna x 2. Då gäller det att följa med!
Allra först kommer Poolman och ger bassängen kärlek. Fluffar lite, rätar ut vattnet, toppar med Prosecco och spolar bort eventuellt drama från veckan innan.
Sen dyker Juannorna upp – då är det bara att retirera inomhus och betrakta städfesten som pågår därute från säkert avstånd. Juanna 1 är syster till MariSol, som tog emot oss första dagen med en blick som kunde stryka skjortor. Juanna 1 är lite mjukare i kanterna än sin syster – mer som en vänlig stormvind än en strikt general.
Juanna och jag hade dock en liten konflikt på spanska om disktrasan i köket: – Voy a comprar trapos de cocina nuevos. – ¡Para nada! Voy a… – No, no, voy a comprar… – ¡No puedes! Entonces me enojaré.
(Trots förbud har jag köpt tre nya disktrasor)
Så blir klockan 10 och vi måste gå ut så att de kan städa inne. Det blir gärna lite svårt när vi är så många.
Det är som en välkoreograferad (eller snarare okoreograferad) balett – badkläder flyger genom luften, någon ropar ”Har du sett min laddare?!”, och någon som ska resa hem försöker trycka ner en strandhatt i en redan överfull resväska med samma finess som att vika ett tält i storm. Samtidigt glider Juannorna runt med golvmoppen som slalomåkare på VM-nivå, prövar att väja undan för springande husgäster och en och annan kvarglömd flip-flop. Det är som att blanda en charterresa, ett maraton och ett avsnitt av den nya dokusåpan ”limpieza extrema”
Mitt i allt detta har någon glömt att stänga av kaffebryggaren.
Och låt oss inte glömma att diskmaskinen fortfarande är trasig. ”Det var ju fredag! Och sen var det ju lördag! Och sen söndag!”
Juannorna byter alla lakan och handdukar. De kontrollerar att ransonen av cirka en halv toalettrulle används per badrum/vecka. De tar en sista kontroll på att jag inte har smygköpt och gömt egna disktrasor eller toapapper.
Husets städarsenal. Oklart om det är moppar eller mineralvatten som dominerar
Juanna och Juanna glider stilsamt ut från området.
Det ble barnefamilien som ble stemt ut. Nå har de reist, og har ikke blitt erstattet. Vi som er i huset, går her og skuler på hverandre, og lurer på hvem som er neste utstemte. Vi utfører våre oppgaver, leser, sover, drikker, og venter på neste trekk….
Det er helg i Spania nå. Spanjoler ligner litt på skandinaver, for de samler seg når helga kommer, så drikker de vin, spiser god mat, og skråler. Ja, med r. Skråle, for de som ikke vet hva dette begrepet betyr på norsk, så dreier det seg om å skape støy, rope, hoie, gaule, skrike, klappe i hendene, og i det hele tatt gjennomføre en masse irrasjonelle handlinger med få andre motivasjoner enn å skape lyd. Mye lyd. Dessuten er barna lenge våkne, og de bidrar til lydkulissene i svært stor grad.
Fredag besto av ekskursjon i Mallorca’s villmark. For glem ikke at Mallorca er veldig vilt og veldig vakkert, det er verdt å se seg om et stykke utenfor sanda på stranda. Før avreise måtte vi innse at oppvaskmaskinen har vasket sine siste kniver og gafler. Her må jeg ile til å si at den levde så jævelig på overtid, at det antakelig bare er en befrielse for alle at den døde. Her hører det med til historien at fredag morgen allerede anses som ikke egnet til handlinger i Spania. Vi fikk beskjed om at siden det er fredag kan ikke maskinen byttes, og da spiller det ingen rolle at klokka er 10 på morgenen, for det er fredag! Helgen består altså av håndvask av alt spise- og drikkeredskap til sånn 8 – 10 mennesker.
I sånne tilfeller er vel villmarken å foretrekke, fremfor misbruk av en rekke tallerkener og drikkeglass på egen veranda. Siste stopp på turen var innom Port Soller, sist jeg var der var mens mine barn var smårollinger, og på disse 25 årene har det skjedd ting, ja. Plutselig forstår jeg hvorfor de fastboende på Mallorca sier fra at nå får det for faen rekke. Før årtusenskiftet var det god plass på den tradisjonsrike trikkeruta fra Soller ned til den da søvnige havnebyen Port Soller. Den gangen var det en liten trikk med to vogner, havnepromenaden var stille og behagelig, ute i pollen lå en håndfull båter på svai. I dag går trikkene 3 i slengen hver halvtime, de er pakket fulle, havnepromenaden nede i Port Soller er som Karl Johan i Oslo den 17 mai (minus flaggene, selvsagt), bryggene ligger tett i tett utenfor, det er hundrevis av båter samlet. Ja, det er faktisk nok nå.
Jeg kjøpte meg et par veldig snasne joggesko før jeg dro hjemmefra, disse har jeg testet som behagelige gåbortsko her i byen, og jeg har dem sterkt mistenkte for mitt overtråkk her forleden. De har så myke og tilgivende såler at de bøyer unna for det meste, så da jeg i min fjerne tilstand møtte en litt skrå fortauskant, bar det rett utfor, og ankelen krøllet seg til det ugjenkjennelige. Men min høyre ankel er etter hvert så tilvent denne ekstreme posisjonen at den helbreder seg sånn omtrentlig i løpet av få dager. Jeg er ikke alene om litt overtråkking, for et øyeblikk siden ruslet altså en sterkt haltende nr. 10, Zidane forbi. Det var i hvertfall en med Frankrikes landslagsdrakt og hans navn på ryggen, så jeg antar at det må ha vært selveste Zinedine Zidan. Eller…? Men i morges har jeg altså vært ute og løpt for første gang på sånn omtrent 5 år!! Hvor fantastisk eller idiotisk er ikke det? Jeg gjorde unna drøyt 5 km i løpet av 35 minutter i varmen, og for en gammal gubbe uten nevneverdig løpetrening må jo det sies å være bestått med laud, vil jeg påstå. Jeg kjente meg ung og attraktiv der jeg jogget lett og ledig langs strandpromenaden, glemte helt at jeg faktisk er på vei mot alderdommen med raskere skritt enn jeg kan oppnå med mine egne føtter. Helt til jeg passerte et sånt glassgjerde som speiler alt som passerer forbi. Der, rett til høyre for meg, så jeg plutselig en gammal gris som snublet avgårde med en liten kongsbergknekk i hofta. TIl alle mine svenske lesere: ”Kongsbergknekk” er et utrykk som er godt etablert i det norske språk, og dette handler om skihopping. Finn fram google med en gang, for det kommer mer. Og alt har sin forklaring. Tilbake til løpeturen: Altså så jeg en gris med kongsbergknekk og et jævla forpint uttrykk i trynet, som om han var utsatt for mild tortur, som løp der ved min side. Jada, det var selvsagt mitt eget speilbilde. Det viste også at hvert nedslag jeg foretok var så nær jamsides (svensker: google om dette er problematisk!) som det lar seg gjøre, om man fortsatt beveger seg fremover. Sagt på en annen måte: jeg løp med museskritt, eller antakelig griseskritt. Legg til at jeg gjorde den sjokkerende oppdagelse at til tross for nevnte kongsbergknekk, så skjøv jeg magen foran meg som et velfylt storseil, og mine teorier om egen attraktivitet raste sammen som et korthus. Faen som det raste!
I dag stemte vi ut et nytt par, vektløfteren og tatoveringsmodellen forlater oss. Denne gangen erstattes de. Det er to tanter på vei inn, Tante 1 og Tante 2. De er fra et fremmed land og heter henholdsvis Singlina og Separatova til etternavn, regn ut sjøl hvilken sivilstand de befinner seg i. Nå blir’e party! Selv er jeg bundet på hender og føtter (jeg er en gift mann, goddamit), og inntar observatørrollen, noe annet skulle tatt seg ut, men det kan vel være morosamt det også?
