Anna & Håkon på tur

Hvorfor gidder vi skrive blogg, i grunn? En ting er at det er utfordrende å stadig komme opp med noe nytt fra en helt vanlig dag, noe annet er at man ikke aner hvem man skriver for, heller…

Men alvorlig talt, det er egentlig litt godt å ha en slags dagbok over hendelser man er sammen om, og i stedet for å servere et glansbilde av en virkelighet, slik man ofte ser på diverse (anti)sosiale media, så er det fint å kunne si litt om hele bildet. Om alt sammen, om små hverdagslige utfordringer som vi alle har, fremfor å ta bilde av et fint opplagt måltid for å vise verden hvor fantastisk alt er! For alt er ikke fantastisk, nemlig. Innimellom gjør livet vondt på alle mulige måter, mens ekte lykke kommer i små øyeblikk, og ikke beskriver en evig tilstand.

Et lykkelig menneske vet at man er lykkelig rett og slett fordi man også kjenner motsatsen, og har noe å sammenligne med. Mesteparten av livet består av hverdager inneholdende større og mindre utfordringer, det er i alle fall mer enn å bare bytte glansbilder og spise perfekte måltider med verdens vakreste menneske ved sin side!

Selv om vi nå nettopp har feiret vår 15. bryllupsdag, betyr ikke det at vi bare har dager med sol, latter og ukontrollerte gledesutbrudd. Vi har våre vondter, og vi har våre nedturer, vi har unger og hus og hage og biler og elektriske apparater i mengder, og de avløser hverandre i å finne på faenskap. Vi ønsker å dele litt fra livet, og om ingen leser det, kan vi i det minste benytte vår ”offentlige dagbok” til å mimre over livet når årene flyr forbi.

Vi ses plutselig igjen!

Klar för sista inlägget på denna resan – Anna

Kristallbröllopsdag! Och hemresa från Skiathos. Vi började firandet med varsitt glas vin i plastglas. Bara för att markera liksom.

Avslutade kvällen med en bättre hemmalagad pizza.

Men vem har egentligen rätten till armstödet på ett flyg?

Vi hade bokat de fina sätena vid nödutgången. Håkon gillar benplatsen och jag gillar tanken på att komma fortast ut om planet störtar. Eftersom Håkon är flygteknikern i familjen får han ta fönstersidan och jag mitten. Alltid lika spännande vem som får platsen vid sidan av mig.

Denna gången var det en relativt omfångsrik dam. Hon placerade omedelbart bägge sina armar på armstöden. Jag drog ihop min tunna lekamen på bredden och lutade mig närmre Håkon (som fick behålla armstödet mellan oss). Men så böjer damen på sin späckiga arm och fluffar ut i MIN LUFTSPACE. Hela resan! Är det ok liksom???

Jag har kollat lite.

Enligt etiketten, är det personen i mitten som har rätt att välja vilket armstöd hen vill ha. Det är alltså en fördel att ha mittplatsen.

Men!

Samma etikett säger också att större människor behöver mer plats, det kräver hänsyn. Men jag menar kanske att jag visade hänsyn nog genom att ge henne armstödet….hon kan väl inte ta min sittluft också?

Nåväl, Vår tur är över för denna gång. Vi har inte haft riktigt lika många följare som när vi seglar – tur att vi skriver för att det är kul.

Ett extra stort tack till våra 3 trognaste läsare: Annelie, Mia och Torstein

A.

Anna – sista dagen – 6 september

Det går ju inte att göra alla nöjda. Jag skriver gärna reviews på Trip Advisor av den anledningen att jag själv gärna vill läsa reviews.
Idag är andra gången i mitt liv jag får kritik för min egen review.
Alltså: Jag ger kritik. Och så får jag kritik över kritiken jag har gett. Är inte det konstigt?
Vi var på segeltur igår. Och det var helt fantastiskt. Men turen fick bara en 3 av 5 från mig på grund av att stegen upp från havet var så himla lång.

Ägaren av båten har då tatt reda på vem som har gett denna dåliga review (=mig) och nu säger han : ”Du som såg ut att ha så kul….”

Förra gången jag gav dålig kritik var efter ett restaurangbesök i Palma. Där gav jag en 1:a. Men efter 3 hotfulla mail från restaurantägaren raderade jag mitt inlägg.

Ska inte sånna reviews vara anonyma????

(Har precis höjt gårdagens review från 3 till 4 för att vara snäll, men båtägaren är nu ändå mer pisst och jagar mig på telefonen)

Anyway…..

Dagen har varit veckans höjdpunkt. Segeltur med Stefanos! En dag kan egentligen inte bli bättre! Maten vi får ombord på denna båt är obeskrivlig. Hur kaptenen får oss att bli en enda stor familj.

Förrätt: Sjöborre, Fouska (ser ut som en Sten, men när man delar den ser det ut som två stekta ägg), feta, oliver, aubergine.

Därefter jordens bästa pasta med 5 kilo vitlök, räkor och champinjoner.

På Stefanos båt får man vänner för livet. Idag var vår stora behållning Adam och Julie från Leeds:

Hoppas vi träffar dem igen snart!
Detta till trots av vår lite konstiga engelska. Håkon och jag blandar ofta lite språk hemma.

Exempel:

Are you klar? (Är du färdig?). Where are my brills? (Var är mina glasögon). Take out the fock (Ta ut focken = seglet fram). Can I take the Bad? (Kan jag ta badrummet?)

Vi har lagt oss till med ett lite sjukt blandat språk. Och ibland passar inte det helt bland engelsmän….You don`t talk about the Swedish kock for example

Imon ska vi hem. Vi har intensiv-ferierat och maxat på allt.
A

Nok en gang på en lang, deilig dags tur mot natt ombord hos Kaptein Stefanos og ”Sail the day”. Den gubben er uslåelig!!

Vi har vært på en del seilturer her omkring gjennom mange år nå. Det endrer ikke det faktum at nevnte Stefanos gjør sin egen greie; han skaper venner, han brenner for oppgaven, og han leverer som en fakir! I dag har vi fått oss en vennepar fra Leeds, og jeg tror faktisk vi kommer til å besøke dem før det har gått et år. Og jeg kommer til å ha sunget en låt eller to med bandet herren i paret er en del av.

Det er ikke størrelsen som teller. Det er ikke alderen, heller! Stefanos båt er den minste, og eldste i havna. Den er skabbete og sliten, men kapteinen brenner som en fakkel. Vi reiser ut på havet som fullstendig fremmede, og venner tilbake som familie og venner for livet. Uten Stefanos hadde dette aldri skjedd. Han spiller med sine passasjerer som et kor, han tvinger oss ut av komfortsonen, han setter oss i situasjoner vi må forholde oss til som om det står om livet, og han får oss til å like hverandre. De egenskapene som skal til for å skape noe sånt, er fullstendig unike, og sjeldne. Har du sjansen, må du bare prøve selv.

I morgen setter SAS snuta hjemover med oss ombord. Jeg kunne vel heller gjerne bosatt meg her, men sånt er nok bare en drøm. Vi får heller se til å glede oss til neste gang vi setter kursen hitover. For jeg tror vel ikke vi har vært her for siste gang, akkurat.

Vi er omstreifere. Fra båt til båt, fra sted til sted. Hver dag finner vi nye venner, hver dag prater vi med folk om deres liv, deres jobb, deres barn. Og deres hund.

I dag har vi vært ute med WeatherAndSnow, der crewet består av en irriterende veltrent kaptein som godt og vel pusher 50, og ei flott dame som garantert ikke pusher mer enn 40. De bor ombord i en 55 fots greskbygget seilbåt fra sånn omtrent 1994, og benytter tiden fra sent april til tidlig oktober til å frakte korttids vagabonder som oss selv fra øy til øy i Skiathos’ nærområde. Om vinteren står de på ski et eller annet lurt sted, kanskje inne på fastlandet, for faktum er at det er et skisenter på halvøya Pelion, sånn 2 – 3 mil fra havnebyen Volos. Tror ikke den byen konkurrerer nevneverdig med Narvik når det kommer til spektakulære skiopplevelser, men allikevel. Skisenter i Hellas, bare tenk på det.

Uansett, nok en avsindig herlig dag ute på havet, til tross for lite vind og mye motor. Igjen en tilfeldig samlet gjeng mennesker fra diverse verdenshjørner, et par fra Kypros, noen fra Skottland, ei flyvertinne som bor og jobber i Dubai, hennes familie fra Sør-Afrika, et par italienere, og var det ikke noen fra England der også, tro? Tross alt er de overalt, disse engelskmenn. Ja, også en kreativ kvinne fra Sverige, selvsagt, det er hun jeg er gift med. Om jeg ikke husker det feil, så var jeg der selv, også.

Det disse turene dreier seg om, er å ankre opp på en rekke idylliske steder, svømme med dykkermaske, spise diverse som blir servert, drikke det du blir tilbudt. Og etter 7 – 8 timer har man vært på en 4 – 5 steder, drukket 5 – 6 øl, eller vinglass, pratet en masse med folk du aldri før har sett, og aldri mer skal se. Det er jo et innmari rart konsept! – Sør Afrika? Er det ikke mye kriminalitet der? – Joda, men vi bort trygt. – Men en gang var jeg der, og da det ble mørkt, sa alle at jeg måtte komme meg hjem fortest mulig! – Joda, man må tenke seg om. – Hvor i Italia kommer dere fra? Puglia? Hvordan uttaler du det? – Pullja. -Aha! Pullja! Der lager de verdens beste vin!

Ny strand, ny svømmetur, ny øl, ny snacks. Paret fra Kypros forteller at de driver et bryllupseventbyrå. Det SørAfrikanske paret er nygifte, og brudens mamma er opptatt av viktigheten med å ha et strålende arrangert bryllup. – Man gifter seg tross alt bare én gang! Dermed blir det oppstandelse ombord. – Bare én gang?? Her bør du nok refrasere, fru SørAfrika, vi mener at ”man gifter seg stort sett ikke mer enn et par-tre ganger”, passer litt bedre! Fru SørAfrika blir litt oppskjørtet, men takler det hele med noenlunde verdighet, toss alt har hun samlet familien fra alle hjørner (London, Cape Town, Dubai) for å feire sin 60-års dag her på Skiathos. Det klappes rundt bordet. Og skåles.

Oppskriftsmessig passeres stranden fra filmhistoriens mest bedritne musikal, ”Mama Mia”, og selv kapteinen ombord innrømmer at han har forsøkt å se filmen 3 ganger, uten å ha klart det. Her er han og jeg helt på linje, selv om jeg har forsøkt bare 2 ganger, fullstendig uten suksess. – Du må ha litt humor! sier kapteinen. Jeg hevder at jeg har humor, og sjekker ut kapteinens forhold til Monty Python. Dermed fremkommer det at kapteinen på denne seilbåten ikke kjenner til verken John Cleese eller Monty Python! Der forsvant driksen hans, det skal være sikkert. Hva blir det neste? Har han ikke hørt om The Beatles heller, kanskje? Han henter seg litt inn på det faktum at han har god musikksmak, og, ikke minst at han ikke engang var i nærheten av å spille elendige Abba-covere under passering av nevnte Mama Mia-strand. Det pustes lettet ut blant gjestene.

Vi er i havn nøyaktig på tilsagt klokkeslett, vi har ikke fått venner for livet i dag. Hyggelige folk alle veier, selvsagt, men det er i morgen vi skal på turen over alle turer, der man drar ut som vilt fremmede, og kommer tilbake som en familie. Mer om det i morgen, nå skal vi ut og innta en bedre middag, hadde jeg tenkt.

Håkon dag 5

I dag valgte vi en strand et stykke utenfor byen, nærmere bestemt Vasilias Beach nedenfor en av våre favoritthoteller, Kassandra Bay. Men det å finne en solstol er ikke alltid rett fram…

I prinsippet er det én hovedvei på Skiathos; og om du er av den oppfatning at vi har dårlige veier i Norge, hold deg langt, langt unna en hver gresk øy. Her på Skiathos slynger veien seg lans den østre og søndre delen av øya, mellom ”hovedstaden” og den ikoniske stranda Koukounaris Beach. Langs greske veier, og her er Skiathos intet unntak, finnes en masse små minnesteder med lys og blomster, der folk har møtt sin skaper eler noe sånt. Grekerne er ofte av den oppfatning at din tid kommer når du minst aner det, så det er bare å kjøre som en komplett idiot, det vil uansett ikke gjøre noen forskjell. Når jeg på mitt sedvanlig inkvisitoriske vis spør dem om hvorfor skjebnen er så mye hardere med grekere enn nordmenn langs det nasjonale veinettet i våre to nasjoner, blir de synlig forvirrede. Burde være lov å bruke huet, tenker jeg.

Det er rimelig å ta bussen langs denne ene hovedveien, for et par Euro kommer du til både den ene og den andre nydelige stranda i løpet av 10 – 30 minutter. Dess lenger unna byen du kommer, dess mindre koster solstolene, helt til du kommer til nevnte Koukounaris, der prisene tar sats på ny. Det er også en trend, ser det ut til, at nærmere byen er madrassene på solsengene tjukkere, mens menneskene er tynnere, eller mer velproporsjonerte, om du vil. Igjen, helt til du kommer til Koukounaris, der menneskene er helt usedvanlig velproporsjonerte. Mellom linjene her kan man lese seg til at det er mye fin natur både rundt og på solsengene i det området. Say no more!

Men dette med å finne seg den rette solstolen har sine sider. Tyskerne ser ut til å være oppe hele natten, og legger sine håndklær på plass før de første sikadene surrer om morran, akkurat hvordan de får det til, ser ut til å være en godt bevart, tysk hemmelighet. De fyller alle solstolene ved alle hotellenes bassenger, samt en stor del av de mest attraktive solstoler nederst ved vannkanten. Jeg har ikke sett forskning på temaet, men lang fartstid og undring over fenomenet, har fått meg til å anslå at hver tysker på et hvert turiststed okkuperer i gjennomsnitt 5 solstoler hver dag. Er man riktig heldig kan man se at de stikker innom sånn ved lunchtider for å sjekke at ingen har rappa stolen(e) deres, medbringende Löwenbrau og bratwürst fra hjemlandet, her skal ikke brukes unødige Euro på annen manns bryggeri- og kokkekunst, nei! Men vi var heldige i dag, og fant noen solstoler et godt stykke ute i provinsen, helt uten madrasser, og gjorde oss av med 15 Euro for dagsleie av 2 solstoler og en stolpe godt planta i strandsanda, med et par meter sirkulært sivtak over. Hele dagen må en flytte rundt på solstolen for å holde følge med skyggen som flytter seg helt skamløst etter eget forgodtbefinnende. Mulig noen innbiller seg at det har noe med jordbanen rundt sola å gjøre, men jeg tror egentlig det er pur faenskap, om jeg skal være ærlig. For plutselig har naboens parasollskygge flyttet seg over til vår solseng! Hallo! Hvem disponerer den skyggen nå, liksom? Tyskerne svinger innom for å hevde sin rett til både den skyggen som faller over hans fortsatt ubrukte håndkle, i tillegg til at han skaper en scene fordi du nå plutselig bruker den skyggen som kommer fra hans stråkledte stolpe som er banka ned i sanda. Da er vi allerede et stykke ute på ettermiddagen, og vi har inntatt både lunch og et par dugelige doser Mythos, så vi motsetter oss den tyske okkupasjon av skyggelandet. Så når tyskeren påberoper seg at ”Dass ist mein Schatten!” (+ tre – fire utropstegn), svarer vi på elegant vis at ”Der Schatten hast keine Besitzer” med rolig stemme. Særlig dette med ”Besitzer” klinger godt, i og med at håndklemafiaen ikke har sittet i det hele tatt, bare har okkupert. Da svarer tyskeren med å daske oss over nesegrevet med lange, billige bratwürstpølser, og vi pakker sammen. Det er bare å gi opp for sånne folk.

Den siste båten hadde gått fra Vasilias for en halvtime siden, og bussen fra Koukounaris var så full at den hadde inntatt fasongen av et i overkant oppblåst luftskip der den vinglet langs de livsfarlige veiene som hang utover det irrgrønne havet. Vi tok våre artrosebefengte bein fatt, og slet oss fram langs en overbfolket strand i retning Skiathos City. Vi observerte stadig tjukkere strandmadrasser, og fetere glis hos undertegnede, vil ikke snakke om hvorfor, det er barn tilstede. Men det var et lykkelig øyeblikk når hele stranden var forsert, og jeg oppdaget en pre-1980 Nissan pickup. Med vinterdekk! Håndmalt. Jeg trodde strengt talt de het Datsun den gangen, men uansett. Hvordan kan den fortsatt leve i et saltkammer som dette her? Den burde i sannhetens navn vært en haug med Mariekjeks med 4 dekk i hvert hjørne nå. Når jeg ser sånt, tenker jeg det er håp for oss alle. Uansett hvor mange solstoler vi forsøker å holde orden på i løpet av dagen.

Dag 5 – 4 september 2024 – Anna

Här är ju så många fina grejer att köpa! Tänkte jag skulle köpa en liten present till barnbarnet.
– Vad vill du att mormor köper till dig i Grekland Elsa?
(Detta blir en enkel match! Så många söta väskor, klänningar, halsband, armband, stenar och souvenirer att välja på)

Efter ett dygns betänketid kom svaret:

– Mormor! Jag vill ha en KRAFTFULL ENHÖRNING! Eller en KRAFTFULL FROST!

Och det får INTE vara en väska.

Åh shit! Jag skulle aldrig frågat. Nu blir det till att jobba. Vad betyder ens kraftfull????

Efter 4 rundor upp och ner Skiathos huvudgata Papadiamanti i 32 grader, sol, svett och onda knän var det Håkon som fann den! Den mest KRAFTFULLA Pegasusen på hela ön!

En Pegasus är en enhörning med vingar istället för horn. Pegasuser är kända för sin skönhet och snabbhet.
Här snackar vi KRAFTFULL mässing! Kan inte tänka mig ett bättre skydd för mitt barnbarn! Blir lite religiös nu, men är helt säker på att familjens nya Pegasuskamrat skyddar på alla kommande bra eller dåliga dagar på förskolan.

Efter inköpet av Pegasus så hittade Håkon något ändå mer kraftfullt. Men det var ingen enhörning. Det var en HUND. En hund i mässing, 80 cm hög och cirka 150 kilo.
– Nej Håkon! Vi kan inte köpa den till Elsa!

Jag har köpt en reservpresent. En enhörning MED horn. Den är inte fullt så kraftfull, men den har horn OCH vingar. Och massa pärlor 😊

Arbetsam dag detta trots att det var vilodag under ett ⛱️ parasoll.
Vi intensiv-semestrar genom att vila mest möjligt, sova i skuggan, gå sakta, spela Mig och som min pappa skulle sagt (RIP ❤️): Nu äter vi RIKTIGT långsamt!

Inte minst så dricker vi långsamt. Men hela tiden. Viktigt att få i sig vätska!

Until tomorow…

A.

Håkon, dag 4

Utrolig hvor sliten man kan bli av å gjøre ingenting! Bare la seg transporteres på sjøen, legge til på det ene paradisiske stedet etter det andre, svømme, spise, ta en øl. Vel tilbake på hotellet vil man jo bare sove!

Vært på havet hele dagen, i lag med et sammenrasket lag fra USA, UK, Italia, Tyskland, Slovenia, Norge og Sverige, samt et mannskap fra Hellas. Blir mange fine samtaler av sånt, selv om jeg aldri lærer meg å begripe hvordan de religiøst utfordrede amerikanerne kobler våpen, Jesus og politikk. Ok, det gikk bra i dag også, hyggelige folk, selv om min utnyttelse av ”freedom of speech”, skapte et par øyeblikk med spenning i lufta. Av og til må noe sies, og noen må si det.

Vi har vært på Lalaria beach i dag! Dette skal så vidt jeg forstår være et av naturens underverker, men her er jeg i stuss. Det er en lys strand full av rullesteiner, og en bratt skrent med uante mengder steinras på lur, lener seg kjekt bakover og later som ikkeno’. Hvorfor Lalaria? Jo, det er en stein med høl i der. Vi mennesker lar oss lett imponere at steiner med høl i. I så stor grad, at det settes opp en mengde båter dit så snart været er sånn noenlunde. Dvs. uten nordavind. Så denne stranda med den hølete steinen, er full av folk som tråkker omkring uten mål og mening. Så svømmer man en tur, og koser seg noe innmari. Men la meg bare tilføye at Lalaria ikke kommer med på anbefalt-lista mi, selv om den er både lys og fager i det rette været.

Tror jeg tar en tur til på Totem, jeg, og kjenner at jeg lever.