I många år har jag drömt om att semestra tillsammans med de jag älskar mest i hela världen. Och nu är jag här! I ett fantastiskt, underbart kaos av pysselböcker, flipflops, handdukar, kaffekoppar, yogamattor, luftmadrasser, pingisbollar, plåster, böcker och solglasögon.
Vi hade först några trevliga träningsgäster att öva på (trollkvinnan och min professorsmoster). Med denna fina övning lärde jag vi vad som är smart att ha i kylskåpet, att gästerna måste ha skor så de inte slår ihjäl sig och att ingen har lust att dricka vattnet i kranen. Jag lärde också att det inte är schysst att banka gästerna i bordtennis, så igår lät jag en i familjen vinna med 21-14.
Vidare måste jag påminna mig själv flera gånger varje dag om hur irriterande jag själv kan vara. Jag pratar och bryr mig helt enkelt för mycket! : – Har du fått frukost? – Kom du ihåg att jag köpt hallon, yoghurt och honung till dig? – Vill du ha nåt att dricka? – Har du smörjt in dig med solkräm? – Ska jag hämta nåt? Varför kan jag inte bara vara tyst, sätta en Gorillatejp över munnen och ta det lite lugnt? Jag har bett Håkon påminna mig. Vi har ett hemligt ord: ANNA-NAS När Håkon säger det betyder det: ”Anna! Skärp dig, håll klaffen och slappna av”
Detta är ett spännande projekt. Vi har i hushållet nu gått från 2 till 4 till 9 personer. På måndag blir vi 11. Jag är så himla glad att kunna samla alla dessa människor som egentligen inte känner varandra. Spännande, och kanske blir detta enda gången i livet vi prövar oss på denna generationsexplosionen.
Förra veckan hade vi en snittålder på 66 år. Nu snittar vi på under 40 och jag känner mig redan yngre. Artrosen gör inte lika ont som vanligt, blåfärgen på benen har gått bort och den grå utväxten syns lite mindre.
Mitt semesterprosjekt är helt SUPER!
Sand mellan tårna och ingen som har en aning om var jag har gömt alla mina komihåg-/ordnings- och planläggningslistor.
Tiden har på sett og vis saknet farten noe. På samme tid har den en slags dobbel melding til meg, for selv om alt skjer i et langsommere tempo, ser det ut til at dagene bare forsvinner mellom hendene!
En vanlig dag for en lett aldrende…. nei, her må jeg refrasere; middels aldrende ble det akkurat i dag, kjenner jeg, og altså for en middels aldrende herre arter en vanlig dag i Syden seg slik: Vi tenker oss at en ny dag starter rett etter midnatt. Denne dagen starter med noen oppvåkninger grunnet økning i søvnapné etter for mange langsomme øl, noe grunnet aircondition og romtemperatur, enten den nå er for høy eller for lav, eller fordi airconditioningen støyer, eller var det min kone, forresten? Aircondition-enheten i huset er rasjonalisert, i slik form at den virker kun i tidsrommet 20 – 08. Da slår den seg av, og det er på tide å begynne dagen før man svetter såpass at man uansett sklir ut av sengen badet i sin egen kroppsvæske.
Den nye dagens langsomme gjøremål består i at en av oss, min frue eller undertegnede, klamrer seg fast i gelenderet med venstre hånd og rusler stivt ned den farlige trappen i retning kjøkkenet for å produsere et par kopper kaffe. Det går stort sett bra. Kaffen serveres på senga mens rommet langsomt kryper oppover i temperatur, og kroppens ekstremiteter etter hvert lar seg styre uten for mange egne meninger om tempo og retning. Da er det tid for dagens oppstandelse, morgengymnastikk står for tur. Jeg tviholder på at trening skal gjøre vondt; her skal ikke lekes morgengym, det skal være selvplaging på høyt nivå. Selvsagt! Vel utført, kald dusj utendørs, deretter ekstremt lett påkledning, og, slik det sømmer seg en middels aldrende herre, ta trillebagen til nærmeste matbutikk, 10 minutter bort. Bunkring av vann, øl og vin, samt rask planlegging av dagens middag.
Trollkvinnen har vært ute og strødd
Trollkvinnen og doktorsosiologen har nå utført sitt vitenskapelige prosjekt, og skal levere rapport innen midnatt. De er nå utenfor fengselsmurene for å legge siste hånd på verket, mens våre prøvelser er i startfasen. Vi har fått besøk av en ung familie, hvorav en av dem er kun 4 år. Vi har bedt trollkvinnen om å strø noen beroligende planter rundt omkring i boligen og omkring huset, så roen opprettholdes. I morgen er det fullt vaktskifte, flere laveregenerasjonsmennesker ankommer husværet, og vår livsoppgave slår inn for fullt. Selv har jeg benyttet de innledende runder til øvelser i bruk av kjøkken med sløve kniver og begrenset tilgang av remedier og kjølekapasitet. Det begynner å ordne seg.
Jeg var inne på handling av matvarer. Joda, så vel mat, øl og vin er overraskende billig her, dette til tross for elendig kronekurs og generell dyrtid i EU. Ergo er det billig å utvikle selv en ganske avansert for for søvnapné, dersom det skulle være et mål i seg selv. Det kjennes underlig for en nordbo at utvalget av mystiske sjødyr er stort, mens fløte ikke en gang anses som kjølevare i denne varmen. Butikkene har godt utvalg av døde dyr i forskjellige varianter, selv billigkjeden Lidl kan skilte med hønseben med klør og det hele. Selv må jeg innrømme at jeg ikke helt ser hvordan jeg skulle kunne spise meg mett på føttene til en liten flokk høns, mulig jeg er fantasiløs?
Masse døde dyr av alle slag fra havdypet. Blant dem død laks fra Norges kyster.
Jeg har testet den lokale svømmehallen! Jeg sliter fortsatt med å fullt ut forstå opplevelsen, eller hvordan jeg kom på ideen om å dra dit. Det er varmt her, som tidligere nevnt, og sola er effektiv på vannvarming, det fungerer også på svømmehaller. I tillegg fyller småskolen opp hallen med sånn ca. 100 000 unger (dette tallet er beregnet ut fra støynivået, og antas å være ganske presist beregnet), men samma det, de 2 avvikerne som kommer dit for å svømme, behøver uansett ikke mer enn 1 bane på deling. Så med 37 grader i vannet og 105 dB støynivå, ble treningsøkta noe moderert, og konklusjonene etter dette eksperimentet er at det var så dumt og teit, at det kommer ikke til å gjentas. Det er mye smartere å reise til Sahara og åpne en butikk for salg av sand!
Så sitter jeg her under parasollen da, og lever så sakte som det lar seg gjøre. Jeg leser for øyeblikket biografien om Øystein Sunde, den norske visekunstneren og gjøgleren som nå nærmer seg 80 år, og som har vært en del av min musikkhistorie opp gjennom årene. Han fikk en grundig tankestiller av sin artistkollega Ole Paus, nemlig den at du kan ikke sitte og vente på inspirasjon, den kommer nemelig ikke. Du må bare skrive, uansett. Og det er akkurat det jeg gjør nå. Sett i gang, og plutselig har du skrevet hele dagens blogg.
Är det fortfarande semester om man gör exakt samma saker som hemma – fast svettigare? Svar: JA. Absolut ja.
Idag hittade vi byns simhall – en upplevelse! Jag simmade 1000 meter i 30-gradigt vatten tillsammans med över 100 barn som alla tyckte att det var en fantastiskt bra idé att dyka under ytan och vinka till mina simglasögon varje gång jag simmade förbi. Jag crawlar inte snabbt, jag crawlar med känsla. Badmössan jag fick av en badvakt överlevde simturen.
När träningen var klar, väntade semesterns mest pålitliga dagstradition: handlingen
Det är chockerande hur mycket dryck detta hushåll konsumerar. Mest vatten (man är ju ändå ett föredöme), men vi ska vara ärliga: Även en ansenlig mängd öl och vin har fått följa med hem. Hydrering är en bred kategori.
Och ännu är vi långt ifrån fulltaliga i huset, snart är vi 3 gånger så många i. Väldigt smart att vi har en liten handlingsbil! Det hade varit varmt att bära all semestervätska.
Andra goda semestergärningar idag: – Räddat en skalbagge från myrdöden – Tvingat Moster M att göra morgongymnastik – Lagat både frukost och lunchknäckebröd till mig själv – Vinkat till ett barn under vattnet fast han egentligen simmade i vägen – Lett snällt åt et barn i omklädningsrummet fast det inte alls var nödvändigt – Tatt ut lite luft ur en luftmadrass
Dagens första öl är ärligt förtjänad.
Notera att simglasögonen gärna sitter kvar under ögonen i 48 timmar
Tunga semesterplaner för resten av dagen: – Kanske hjälpa Håkon med middagen – Börja sopsortera – Fylla på bristen av vätska i min kropp
La meg bare begynne med en moderat situasjonsrapport, nå som boulevardpressen med sedvanlig mangel på moderasjon, er i ferd med å begå massedrap på alle som befinner seg sånn omtrent sør for München. I øyeblikket pusler en mild bris med min bleke kropp, jeg har en kald Finkbrau i glasset, det glitrer i bassenget nedenfor, og jeg nyter livet, faktisk.
La meg her bare sitere noen tilfeldig valgte overskrifter, for å beskrive stemningen: Hetebølge og varmerekorder i Sør-Europa: Uten sidestykke – Fra varmt til varmere: Dette er bare begynnelsen – På ferie i Sør-Europa? Hold deg innendørs! – Ekstrem hete, stenger skoler.… Og jeg kunne fortsatt med denne sitatleken et par timers tid om jeg så ønsket. Selvsagt ser jeg alvoret. Selvsagt forstår jeg at dette værfenomenet nå vil oppstå stadig oftere, og gi stadig nye varmerekorder, og, ja, etter hvert kommer faktisk flere folk til å dø. Men for å gi litt innsikt i de faktiske forhold, så betyr ikke krigstypene i pressen at alle vi som er sør for München lider, og er i fare. Noen av oss opplever ca. 35 grader Celsius noen timer midt på dagen, og det gjelder nok stort sett de fleste som befinner seg langs en eller annen kyst. Og hvor drar sydenturistene, i grunn? Jepp. Til kysten, solen, havet, til den kalde ølen, til iskrem, bading og usunne vaner i et par ukers fri fra plikter og moralske gjerdestolper. Her kastes nesten alle klærne, uansett hvor vinterbleke og vinterfete vi har rukket å bli de siste 8 måneder, og så nyter vi synet av de som tilsynelatende ikke har blitt verken bleke eller fete, du verden, det kan være mye fin natur midt i en by, såpass kan jeg si uten å overdrive.
Ikke vakkert på noen som helst måte. I’ve got the blues, people.
Uansett, vårt sosiale eksperiment har nå begynt. Innledningsvis har vi styrket laget med to spesielt kompetente mennesker; en trollkvinne og en doktor i sosiopati. Eller var det sosiologi, kanskje. Jo, det var det visst. Disse skal på hver sin måte evaluere og dokumentere vertskapet, og deretter føre i pennen hvert sitt grunngitte scientific paper på våre egenskaper som samlende kraft mellom svært forskjellige mennesketyper.
Men en ting må jeg få si altså. Vi har blitt advart av huseier at det er mange som er ute etter verdier i området, men at de var såpass interesserte i tre tanter i et svømmebasseng, at de bragte en lang stige helt opp i gata for å klatre mot toppen, og dermed få fullt innsyn, det var jeg ikke helt forberedt på, når sant skal sies. Litt sykt, kanskje?
Men vi lever helt fint, altså, her i vårt luksuriøse fengsel. Vi har stranda i nærheten, vi har et fungerende kjøleskap, vi har en liten bil med veldig få hester på jobb, vi har vann, og, ikke minst, et temperert svømmebasseng. Vi gjør vår morgengymnastikk, vi spiser nesten sunt, og drikker for mye. Men samma det, vel, vi har ferie, og vi skal leve litt hver dag!
Jag blev så lycklig när jag såg den fina sopsorteringen i huset. Fantastiskt att Spanien har kommit så långt i sitt arbete för miljön!
Härligt! Här ska sorteras!
Vi kommer ju som oinbjudna turister till Mallorca som i sin ambivalens inte kan bestämma sig för om vi tillför god ekonomi eller om vi förstör hela ön.
Så låt oss åtminstone göra det vi kan! Vi frågade den stränga spansk/tyska Mariluz hur vi ska sortera och var vi ska kasta.
Förnärmat svar från Mariluz direkt översatt från spansk-tyska ”Åh inga problem. Ni bara kastar allt i samma påse och slänger det i containern utanför på gatan. Men åh sa vi…..är det verkligen sant? Hur går det till?
Mariluz nu tydligt kränkt: ”Vi har en extremt modern anläggning i Palma som sorterar allt skräp”
Hur fungerar det?? Är det nån som packar upp vårt skräp igen och sorterar? Eller hur kan det annars gå till? Detta måste ju vara nåt nytt!
Såsom självutnämnd sophanterare i hushållet ger jag mig inte här utan frågar husägaren (som för övrigt heter Miguel på riktigt): ”Stämmer verkligen det som Mariluz säger?
Miguel: A 150 metros de la casa hay un punto de reciclaje de basura: BOTELLAS, PLÁSTICO, PAPEL, etc. Un poco más adelante, calle abajo. A la derecha.
Glad igen har jag nu traskat upp och ner med mina sorterade sopor 500 meter åt bägge håll på gatan. Och detta är det jag hittar….. Notera skylten med förbud mot att slänga möbler…..
Så medans halva Barcelona demonstrerar mot turister och denna kommunen har monterat bort alla solstolar och parasoll på stranden så fortsätter vi att blanda glas, papp, matrester och plast i samma påse för att lägga det i Mariluz magiska container.
Demonstranterna blir spetsade på vårt spjut-staket om de försöker ta sig in
Jag dövar mitt samvete genom att tänka på att Mariluz har en fantastisk toppmodern anläggning i Palma……
Mission: Vi SKA hitta sop-sorteringen innan huset blir fullt av gäster nästa vecka! Här ska SORTERAS!
Gata upp och gata ner letar jag…..
……och i pauserna på mina långa turer i hopp om att hitta en fin sorteringsstation så ligger vi i husets egna privata simbassäng. Det är för varmt för att vara på land.
Vi har nu också välkomnat två gäster i huset som jag igår kväll var ofin nog att TOTALBANKA i bordtennis. Det urgamla fotarbetet sitter fortfarande kvar i kroppen.
Jag vill takka livet… Jeg sa jo at det alltid kan bli verre, ikke sant? Og det kan det. Jeg testet litt i dag, bare for å sjekke hvor ille det kan bli. Det kan bli veldig, veldig ille.
Vi lever herrens glade dager, vi nyter med begge hender hele tiden og over alt. Det skal sies at snart ruller hordene inn, og vi får en god del oppgaver som vertskap, men det er en del av hyggen denne gangen. Vi har sjekket ut den lokale Lidl-sjappa i dag, og den kom veldig positivt ut av sjekken; de har faktisk litt av hvert, og det de har er svært, svært fornuftig priset. Vi har begynt å fylle opp skuffer og skap, og jeg har begynt planleggingen til min kokkegjerning her på Mallorca. Et par dager opptrening nå, så er vi i gang!
Det må innrømmes at forbruket av usunne uvaner øker signifikant i ferietiden. Men det jeg nå skal fortelle om, skjedde i fullt edruelig tilstand, tidlig på dagen. Vi, altså vertskapet, hadde avtalt en vennskapelig bordtennismatch, og jeg skulle bare opp på master bedroom for å hente mine nye joggesko, noe må jeg jo ha for å slå denne forbaskede svensken jeg er gift med. Jeg hadde vært en morgentur i bassenget, og i min uendelige visdom tok jeg av skoene før jeg gikk inn, ville ikke skitne til gulvet, ikke sant. Jeg ruslet opp trappa, hentet skoene, holdt dem i min venstre hånd, jævla dumt, for det er på den siden gelenderet er. Jeg hadde ikke slått på lyset i trappa, og jeg kom umiddelbart på den viktige tanken da jeg begynte nedturen. Og da mener jeg nedturen på alle mulige måter, altså. For jeg tenkte: Her må du ikke falle!! Fliselagt stentrapp, et fall her kan fort være fatalt, faktisk. Jeg konsentrerte meg om å ikke falle. Så falt jeg. Jeg var så konsentrert og forberedt, at jeg rakk tenke at ”dette går greit, jeg bare holder igjen med høyre hånd”. Jeg hadde våte badebukser, og de sklir utrolig godt i en fliselagt trapp, faktisk. Jeg forsøkte å stoppe bevegelsen med høyre arm, trodde fortsatt dette var en bagatell. Det var feil oppfatning. Jeg regelrett deiset ned trappa, trinn for trinn. Jeg er faen meg snart 64 år nå, ordet ”lårhals” har økende aktualitet, og visst rakk jeg tenke på det også, der jeg fortvilet dumpet i vei mot bunnen av trappa.
Å falle i en steintrapp kan sende deg alle veier, himmel og helvete, ingen vet. Jeg er forberedt på sistnevnte, spesielt fordi trapper har det med å sende den som faller i retning undergrunnen. Hørt om noen som faller opp en trapp? Ikke jeg heller. Så her var jeg på tur, da, i retning dødsriket med godt driv, men heldigvis har alt en ende, også trapper. Jeg måtte puste en god del før jeg kunne reise meg. Jeg hadde vondt som f…, jeg har fortsatt vondt som f…, og det kommer ikke til å bli bedre i morgen. Godt for en gammal raddis at smerten sitter på høyresiden, til pass for dem i disse dager. Etter hvert klarte jeg å reise meg, lårhalsen er fortsatt intakt. Stoltheten? Ganske skadeskutt.
Sveriges hjemmebane, taperens arena
Jeg gikk ut til min kone, som er født med en bortennisracket der du veit. Noe må jo svenskene ha som kompensasjon for de skiene nordmenn er født med på sine glatte føtter. Spente på meg mine nye, jomfruelige joggesko og gikk inn i kampen med smerter fra topp til tå, uten å kny. Resultatet etter to sett var 21 – 12 og 21 – 11, svensken er nevnt først. Jeg er en taper, mine venner. Men trappen til himmel eller helvete klarte ikke å hente meg i dag, til tross for sitt svært så kompetente forsøk. I morgen venter nye utfordringer og et par spennende blåmerker. Følg med!
Vi hadde lagt opp til god tid på flyplassen, vi skal avsted på seniorferie, der vi (”vi” som i ”Anna”) byr på alt til alle, en slags familiær all-inclusive, om du vil. Vi var ute av dyna før kl. 6 i morges, vi hadde pakket det meste i går, alt var klappet og klart, ”taima og tilrettelagt”, som en viss Egon Olsen (Charles-Ingvar ”Sickan” Jønsson på svensk) sier det her til lands.
På Flytoget møtte vi våre nærmeste naboer, hyggelig det, vi har tidligere nesten møtt en like nær nabo på en øy i Kroatia (Hvar), de så oss, vi så ikke dem…. Men denne gangen så vi hverandre alle sammen, og på en eller annen måte trigget dette et eller annet hos min kone, for hun trakk meg til siden, og sa de skumleste ordene en mann kjenner til:
– Håkon…, vi må snakke sammen!
Oh. My. God. Eller Ou-emm-dzjiii som de unge sier det i dagens samfunn… (OMG, selvsagt, om du er så gammel at du ikke skjønner noe som helst). Når en kone, det være seg versjon 1.0, 1.5 eller helt oppe på versjonsnr. 2 eller 3.0, sier akkurat det der, da er det alvor. Altså som i alvor-alvor, ikke sant, og langt unna sånt som at ”jeg er sliten/tørst/kissnödig” eller noe i den retning. Et slikt utsagn krever full stans i utmarsj, og fullt fokus fra den som blir tilsnakket. For nå. må. vi. snakke. sammen., og da mener jeg nå.
Vi, igjen som i Anna, har planlagt, vurdert, kartlagt og Excellert denne 3-ukers utflukt til Balearenes hovedstad, Palma de Mallorca, i et halvt år, pluss litt. Alle rom, plasseringer, middager, badestrender, sosiale konstellasjoner, tenkelige og utenkelige situasjoner; alt er planlagt til den miste detalj. Det er da, i dette øyeblikket, rett etter at vi har gått ut av selveste Flytoget, at Verdens Viktigste Bok rekker opp sin blodrøde hånd, og føkker opp livet til både den ene og den andre. Annas pass, det Norske, statsminiser Jonas Gahr Störe’s lille røde, ligger igjen der hjemme, i en av de bortgjemte skuffer (lådar) på soverommet. Og, siden Anna er så ung til sinns, og vil følge med i tiden, så ligger også mobilens futteral igjen i hjemmet. Hun har ingen lovlig legitimasjon med seg. Og dette er altså etter et halvår med dype, gjennomtenkte Excel-kalkyler på en hver tenkelig situasjon. Say. No. More.
Der og da kunne mannen i forholdet (undertegnede) selvsagt benyttet anledningen til pur ondskap, undertrykkelse og hovering over egen smarthet og andres dumhet, men neida, sånn er ikke denne Mannen. Følg med, så skal du få se solidaritet i praksis! For der sto vi da på perrongen, hvite i ansiktene våre, med våre naboer i godt driv mot Cornwall, mens vi ikke visste helt hvor vi skulle. I dette øyeblikket så det ut til at mest sannsynlige destinasjon var Helvete, ganske enkelt. Rekker vi å ta toget tilbake til Asker, taxi tur-retur stasjonen, og tilbake? Kjapp kalkyle: Svaret er NEI. I vårt hus er min datter installert, klokka er 07:20, pappa ringer. 10 ganger. 15 ganger. No reply. Nødpass? Anna ringer Politbyrået, unnskyld, Politiet, fortsatt med stor P. 10 ganger. No reply. Gode råd er dyre. Jævla dyre, faktisk. Å ringe en venn hjelper ikke denne gangen. Anna ringer Asker&Bærum Taxi. I dette øyeblikket oppdager Mannen at han allerede har gjennomført en solidaritetshandling av til dels uhørte dimensjoner. Jeg har nemlig glemt igjen min håndbagasje på Flytoget. På Selveste Flytoget. Dæven døtte, for et par vi er. Men Asker&Bærum Taxi er våkne døgnet rundt, de, vet du. Og de sender sin mann, en spanjol, selvsagt, la oss kalle ham Miguel, til vår hjemmeadresse, og Miguel kan banke på vinduer, I’m telling you! Med sin eminente teknikk på vindusbanking, vekket Miguel min datter ved halvåttetiden, min datter tryna i desperasjon i trappa på veien opp, knakk en negl, og verden gikk antakelig til helvete der og da. Men hun stammer fra Helgeland, og vi står han av, gjør vi ikke?
Så var’e meg da. Ryggsekken. PC’n. Hodetelefonene. Lesestoffet. Laderne. Kablene. Borte for alltid? Iskald kalkyle kunne fortelle meg at selveste Flytoget snur på OSL, og det samme toget kommer tilbake etter Kun Kort Tid. Ergo brøt jeg alle regler og snek meg ned på Selveste Flytogets plattform uten å dra kortet. Jeg dro faktisk ikkeno’ say no more, men jeg tenker ikke fortelle hvordan jeg fikk til akkurat det. Så jeg møtte samme konduktør som tok oss til OSL, og fortalte kort om min misére. – Ryggsekken er der borte i den bua på den andre plattformen, kunne han fortelle meg. Lett match, ingen grunn til å si mer om saken, jeg har ryggsekken her og nå, masse poeng til Selveste Flytoget, ferdig pratet.
Tilbake til min kone. Hun hadde lagt hele Politet dødt, og satt alt inn på Asker&Bærum Taxi som stedfortreder. Og hvilke problemløsere hun hadde valgt! Miguel ventet med ”los angeles” tålmodighet, min datter ble banket våken, og fant Det Norske Passet, Miguel bragte det deretter uskjendet til OSL og dets hulkende eier, også kjent som min kone. Jeg, på min side, minnet forsiktig om at det er fullt lovlig å bevege seg innenfor Schengen (https://en.wikipedia.org/wiki/Schengen_Area) uten pass, men f…, heller, gidder’u ta sjansen når du har leid et luksushus utenfor Palma i 3 uker?? Svaret er: Nei, du gidder ikke ta sjansen, kjære leser, and you’ve got todeal with it!
Så kan ferien begynne etter taxi fra Asker med tom bil, tilkjøpt ”fast track” på flyplassen, høy puls og mye tough luck..; kan noe bli verre etter dette?? Stol på meg, det kan alltid bli verre, og ferien har bare så vidt begynt, ikke sant? Følg med, det kommer 20 fantastiske dager etter denne! Ouch!!, eller noe sånt!!
Kanskje glemte jeg å nevne det, men vi kom fram! Velkommen til Mallorca!!
I cirka 7 månader har jag planerat. Jag har minst 27 listor som jag fyllt i och bockat av. Vem kommer? När kommer de? Vad får jag inte glömma att ta med? Vad måste göras hemma innan vi drar? Kattvakt, städa övervåningen, städa källaren, fixa blommor, sophämtning. (och ovanpå det råkade vi kanske köpa en ny båt igår. Utan lista!).
Jag gör listor på ALLT! Sista listan bockades av innan taxin kom klockan 06.05: Necessär, iPad, telefon…
I taxin sa vi som alltid: ”Det vi inte har med oss nu får vi köpa”
Men så!!!!! På flygtågets perrong på Gardermoen:
– Håkon……jag måste prata med dig….. Jag har glömt passet!
Är det möjligt??? Men alla de listor jag har bockat av så står inte passet på en enda av dem. Googlade på Spanien, de är ju trots allt med i Schengen, men här säger google att man måste ha antingen pass eller internationellt ID-kort.
Och var är ID-kortet? Jo det plockade jag ju ut igår kväll när jag bestämde mig för att jag skulle bli lite yngre/modernare och sluta med mobilfodral. Bytte mobilfodralet mot en pytteliten fånig plånbok, Och gud vad jag ångrar mig!!!!
Starta hjärnan! Hinner jag hem och hämta passet? Nej det hinner jag inte. Kan jag skaffa nödpass? Ringer polisen, hittar inte fram, ingen som vet. Känner jag nån som kan köra hit passet? Håkons dotter är ju hemma hos oss, vi ringer henne och ber henne åka hit med passet. Men hon sover och svarar inte i telefon. Kaos i hjärnan. Får ett totalbryt. Kan jag boka nya biljetter? Vi åker imorgon istället?
Då säger Håkon:
-Jeg er ikke så mye bedre jeg….. jeg glemte min ryggsekk på flytoget…..
(Och jag måste erkänna att en pytteliten del av mig tyckte det var skönt att Håkon hade glömt sin ryggsäck. Det fick mig att känna mig lite mindre värdelös.)
Medan Håkon springer efter flygtåget finner jag en taxichaufför som åker hem till oss, går runt huset, bankar på fönstret i källaren där Håkons dotter sover, väcker henne så hon kan leta fram mitt pass. Därefter kör taxichauffören i hög fart i en timma för att leverera mitt pass till flygplatsen. I mellantiden har jag brytit samman flera gånger, klockan går, gråter, skaffar fast track eftersom vi ser att kön till säkerhetskontrollen är lång, vi kommer bli väldigt sena om vi ens klarar det. Håkon klarade att komma ikapp flygtåget och har fått tillbaka sin ryggsäck.
Så kommer taxichauffören med mitt pass. Jag kastar mig i hans famn och kramar honom och gråter en runda till. Jag tror jag ska skicka en blomma till honom.
Landar i 35 grader, ångrar att vi har hyrt bil. Vi borde bara tagit en taxi. Byter till skjorts och flipflop på en parkeringsplats medans Håkon springer runt och letar efter shuttlen till hyrbilsfirma. (Jag byter kläder alltså. Håkon löper runt i kavaj, långbyxor och svarta herrstrumpor)
Framme vid vårt hyrda hus blir vi mötta av Marizol – en barsk spansk dam med tysk framtoning. Det tar en hel evighet innan hon äntligen är klar med att visa oss alla nycklar. Det är 1 nyckel till varje dörr. Och cirka 14 dörrar att låsa. Till slut är Marizol klar.
Vi pustar ut och semestern kan börja. Hittar en flaska bubbel i kylskåpet med mitt namn på.
Flera bad senare och några inköp så avnjuter vi middagen med det som går att hitta i en liten strandsupermercado.
Nu har vi ett helt dygn på egen hand innan våra gäster börjar att ankomma.
Det allra bästa med att ha ett jobb, det är att man får SEMESTER! Man får också helger, klämdagar, lediga dagar och långhelger. Men framför allt får man SEMESTER!
Igår frågade jag Håkon om han gladde sig till semestern.
Njaaaää vet ikke svarade han…. Hva med deg da Anna, frågade han?
Njaaaää sa jag…. vet inte …..
Nu väntar Palma om 1,5 dagar, och alla de människor jag gillar mest i hela världen. Men 38 grader???? Vad gör man då? Tar man siesta hela dagen eller? Ska jag ta med jobb-PC och jobba lite kanske?
Jag ÄLSKAR mitt nya jobb 🙂 Jag prövar att bara säga det 1 gång om dagen. Men faktum är att jag och mitt nya jobb är så lyckliga över att ha funnit varandra! Match in Heaven!
Vi ser ut som vi ska servera mat när vi är på Nor-shipping mässan. Och jag ser ut som mamma. Men det är det ju inte så många som vet 🙂
(Fö har jag alltid tänkt: Om jag ser ut som mamma när jag blir gammal ska jag vara nöjd!)
Men….Var är Håkon i denna blog???? Han är ju skribenten i familjen! Det är ju Håkon som startat bloggen.
VAR ÄR HAN????
Nu kom jag på en sak….som egentligen är lite hemlig….. Men vi ska se på en helt ny segelbåt imorgon…. En helt ny….. Och nu kom jag på en grej till….vi såg på en annan segelbåt igår….också helt ny….
Nu väntar vi alla på att Håkon ska få in ferie-blog-modusen
Alltså – hur lyckas man samla hela det där härliga gänget av människor man älskar på ett och samma ställe, vid samma tid, utan att någon ska föda barn, jobba, eller bara råka boka något annat istället?
Min mamma sa en gång: ”Vill man ha nån med sig får man betala”. Jag var aldrig helt säker på vad hon menade och var hon allvarlig? Det lät så där klokt och lite hotfullt som bara vi mammor kan få det att låta.
Hur som helst, vi gjorde ett försök. Och om fem dagar åker vi till Palma de Mallorca! Vi lyckades faktiskt få med oss en ganska imponerande skara av önskegänget. Inte alla, men tillräckligt många för att det ska kännas som en vinst. För att vara första försöket – helt klart godkänt!
Och nu till den svåraste biten: Hur ska jag komma ihåg att jag också har semester?
Jag menar – jag vill ju så innerligt att alla andra ska ha det bra. Så pass mycket att det är risk att jag förvandlas till någon slags solbränd, svettig semesterconcierge med is i handen och stress i blicken.
Hur undviker man att irra runt som en glad labrador och fråga: – Vill du ha nåt att dricka? – Saknar du nåt? – Har du det bra? – Ska jag springa och handla nåt snabbt?
Note to self: Packa egen återhämtning och förmågan att säga “nej tack, jag sitter faktiskt ganska bra här just nu”. Vi har inte anställt nån serviceperson.
Anna & Håkon på tur 