Tänk vad en dos med solkust kan göra! Fibromyalgi kan bli mindre besvärlig, ME blir mindre fatigue, bårleinen samarbetar, det gör mindre ont under suttafullerna, krysskollen är mindre smärtsam och faktiskt nästan alla andra diagnoser man eventuellt har billat sig in under vintern blir genast bättre.
Mannen sitter i soffan och hustrun på balkongen. Men i deras huvuden gungar de på en segelbåt. Eller lutar sig mot relingen på ett kryssningsfartyg i Karibien. Stranden nedanför är inte riktigt lika vit som på Maldiverna, men om de kisar/myser med ögonen så ser de färgglada fiskar och hajar. Här är det bara fantasien som stoppar.
Igår när vi satt på flygtåget läste jag på ett plakat att ”DET ER LOV Å SUTRE” – reklamplakat för IF
Verkligheten är att jag har sovit gott inatt! Gott för mig betyder att jag bara är uppe 5 gånger och att jag somnar om relativt fort. Medelhavets vågor har böljat in över stranden hela natten som bästa Yoga-piller. Det var egentligen bara att välja när det var dags att öppna ögonen och släpa en tämligen ovillig man till hotellets gym.
Vi får inte glömma att vi är på REHAB
Rehab är när man checkar ut från kaoset och checkar in hos sig själv. Lite som att trycka på reset, fast med bättre kaffe (fast kaffet är bättre hemma…), mer D-vitamin, långsammare tempo och en kropp som sakta börjar fatta grejen igen.
Detta är inte svaghet – det är premium self-maintenance. Som att lämna in bilen på service – Vi har ju lust att köra många mil till. Och i vår VIP-lounge för återhämtning ingår det både vin och öl 🙂
Uværet med det klingende navn Dave herjer ganske så uhemmet med de søndre deler av fedrelandet akkurat nå; vi kan lese i boulevardpressen at titusener av nordmenn er uten strøm i sine hus, bildene viser flyvende gjenstander, veltede busser og et generelt kaos. Men på det Privilegerte Paret skinner sola!
Det Privilegerte Paret har nærmest desperat forsøkt å flykte med stil, så etter å ha hatt en langsom morgentur med Flytoget i bakgatene utenfor Romeriksporten, altså gamleveien via Fjellhamar, Romsås og Strømmen, sjekket Paret inn i loungen på OSL lufthavn. Champagne til frokost, kjære?, spurte den skallede i Paret. Den behårede takket høflig nei, og foretrakk eplejuice fra konsentrat. Selvsagt en grov feilbedømmelse, men tross alt var det tidlig på dagen, og været utenfor var såpass avskyelig at det er fort gjort å gjøre slike blemmer. Det er noe merkelig med slike lounger for de privilegerte. Folk går ikke naturlig der inne, de tasser. Forsiktige, stillferdige og langsomme bevegelser, nærmest som om de er inspirerte av begravelsesagenter på jobb, som passer nøye på at intet foregår raskt og uoverveiet. En hver bevegelse skal være fullstendig overveiet, ha et langsomt og målrettet motiv, og det må aldri fremstå som om man er skjødesløs eller mangler forståelse for at man er i en lounge, der ikke hvem som helst ferdes nærmest som ved en tilfeldighet. Med en avslappet, langsom eleganse setter man tallerken og glass forsiktig mot bordflaten, gjerne med en drøy sving på albuen, som for å vise at man er fullt klar over hvor man er, og viktigheten av at alt som gjøres blir lagt merke til. Blant de andre som er der. Fiffen. Intelligentsiaen.
Dave på besøk ved Oslo Lufthavn
Flyturen, kall det gjerne fluktruten, var langt under pari for det Priviligerte Paret. Den skallede satt dog ved nødutgangen, og ble instruert av den korte latinske flyverten, som med sine outrerte bevegelser forklarte åpning av nødutgang i fall slikt skulle bli nødvendig. Det viser seg nemlig at det hersker en slags apartheid ombord i Norwegians flyvemaskiner, foran i cockpit finnes skandinaver i alle varianter, bak i kabinen er personalet spansktalende, med engelsk som andrespråk. Uansett kjente den skallede på et slags absurd behov for å forklare den feminine latineren at ”jeg repparerte (ja, med to p’er, det er noe med trykket som gjør det nødvendig!), sånne maskiner som dette her lenge før dine små, feminine hender kom til verden!” Men han sa heldigvis ingenting, tross alt hadde han vokst opp i et møblert hjem. I stedet smilte han høflig, og tok i mot instruksjonene med overbærenhet.
Underveis ble det servert vin i små plastflasker med skrukork, og man kunne velge matvarer fra en latterlig liten meny, den skallede valgte en eksklusiv tapasrett, mens den behårede snublet i bestillingen, og endte med en liten pose cashew-nøtter. Disse nøttene er altså såpass ubetydelige at de ikke en gang har et norsk navn! 3 små plastflasker senere landet de på den spanske solkysten og praiet profesjonelt en taxi for å ta dem de siste par mil inn til hotellet. Joda, et fint hotell. Den behårede rev umiddelbart av seg klærne og lot sola feie over henne på det groveste, mens den skallede høvelig nok satte seg i skyggen, nå med caps på hodet.
Ferdig fortært, eksklusiv tapas-tallerken
Aftenen ble tilbragt i en eksklusiv sjømatsrestaurant med høyt stressnivå, ettersom det var dekket på et langbord. Altså ett, langbord, ikke flere. Kanskje var de 10 gjester ved bordet, og det ble båret inn desserter da det Privilegerte Paret verdig trådte inn i etablissementet. Innehaveren hadde høy puls, og var i god gang med å avvise det Privilegerte Paret, ettersom de hadde alt for mye å gjøre. Hans stressnivå hadde også spredt seg til resten av de ansatte, som ikke så ut til å ha evne eller kapasitet til å betjene de 10 tilstedeværende, selv om det var plass til 40 gjester i lokalet. Spennende. Den behårede tok kontroll på situasjonen, stirret eieren helt inn i sjela, og fikk audiens ved restaurantens fineste bord. Maten var god, og mens de 10 gjestene ved langbordet gjorde opp for seg, fikk etter hvert også det Privilegerte Paret bestilt både mat og vin.
Samme dag og samme kontinent som bildet fra Oslo Lufthavn. Farvel Dave! Velkommen Sol!
Via et Supermarcado, ruslet det Privilegerte Paret til sitt hotellrom, bestilte en ekstra hodepute til sine intelligente hoder, og la seg til hvile i sitt kammer. Er de framme ved fluktrutens slutt? De kommende dager vil vise!
Det var en gang et par som planla en tur til paradiset. Lange vinterkvelder satt de i sin vakre bolig, foran sin peis, brant sin bjørkeved, og drømte om paradis på jord mnes snøen lavet ned på utsiden av den generøse terassen. De drømte om vite sandstrender, flotte hotellrom, kalde drikker, god mat. De hørte til blant de priviligerte, dette paret, de som kan ta seg råd til business class på flyet, og se arrogant ned på proletarene langt baki der, de som ikke kjenner til den slags luksus. Å disse svake mennesker som må sitte i ”monkey class”, la dem sitte der med sine bøyde knær, og plages i 11 stive timer uten søvn. Langt bak i flyet, kanskje på rad 48, midt i kabinen, der de må betale for å få en øl eller et glass vin, der de må stå i kø til toalettet, samt vente tålmodig på overabeidede kabinpersonale som serverer plastbrett med kjip mat. Tapere!
De kjøpte sin tur, dette priviligerte paret. Til Maldivene skulle de, ombord i et av verdens mer elegante flyselskaper, de skulle nyte av sin egen minibar ved setet, et sete som med små trykknapper kunne gjøres om til en privat seng, der man kan se film, høre musikk, og sveve avsted mot verdens vakreste strender. Til Maldivene, mon amour!
Men ”Dondaldisme” (google om du er i tvil) er ikke det samme i 2026, som det var for noe tiår siden. Dagens Donald er ikke en and, selv om han har en hjerne på størrelse med en peanøtt. Denne nevnte peanøtthjernen hadde nemlig bestemt seg for å ødelegge. Ikke spesifikt det privilgerte parets ferie, neida, bare ødelegge sånn generelt sett. Og akkurat det er han vanvittig god på, egentlig bedre enn de aller, aller fleste, når sant skal sies. Så via sin indre overbevisning satte han i gang å ødelegge Iran, da han opplevde det som en innmari god idé. Elegante flyselskaper fylt av priviligerte mennesker med egen minibar, vil ikke fly rett inn i svermer av droner, raketter, missiler og bomber, så det priviligerte paret fikk sin reise kansellert, rett og slett. Fy og skam, hvilke i-landsproblemer man uforvarende får slynget i sitt privilgerte fang når Donald ikke klarer å motstå sin indre trang til å ødelegge ting!
Men kanskje finnes det noen som har det verre enn det priviligerte paret? Kanskje får noen bombet sine hjem og ødelagt sin arbeidsplass, kanskje noen tvinges på flukt langt, langt bort fra sine hjem, bare fordi noen så innmari gjerne vil ødelegge. Mens det priviligerte paret bare flykter litt sånn på liksom; bort fra en kald vind og et vått snøfall, flykter de, til en strand med sol og bølger noen timer nede i veien. Der er de noen dager for å finne seg selv etter en litt kjip vinter langt mot nord, og for å døyve savnet etter paradiset de hadde kjøpt seg plass i, for en stakket stund. Hvordan det privilegerte paret får det langs sin fluktrute, følger på disse sider de kommende dager. Følg med!
De sa att det är 1 år konvalescens på en knäprotes, men jag tänkte att DET gäller ju inte mig!!!! Jag som är så vältränad, smart och vacker. 1 år gäller bara ”DE ANDRA”.
Det visade sig att konvalescens tydligen gäller även MIG. Vintern har varit…låt oss säga….inåtvänd…..har nästan inte varit ute alls. Mest suttit inne och övat på att ha ont överallt och tycka synd om mig själv. Ett mirakel att Håkon fortfarande är kvar.
Och så hade vi ju drömmen att se fram emot: Två veckor på Maldiverna! Ett paradis med turkost vatten på 5-stjärnigt hotell med business class og Emirates. En fantastisk comeback med ingenting annat att göra än att stoppa ned huvudet i vattnet och titta på fiskarna. Jag kommer tillbaka som en ny människa!
Jag misstänker att Trump inte direkt låg sömnlös över att vår resa blev inställd.
MEN! Vi ligger faktiskt ganska bra till med Wárja – pressingen är av, sprayhood och lazybag är på, sängen är bäddad. Har tagit min första lilla sovpaus under däck.
Vi rymmer till Spanien imorgon – vi kallar det för ”rehab-tur”. Planen är avancerad: att få se något annat än husets väggar, sitta på en balkong och låtsas att solen har läkande superkrafter, träna lite (eller i alla fall tänka på det) och promenera på en strand i en fart som inte skrämmer min knäprotes. Det är inte helt Maldiverna med färgglada fiskar och femstjärniga rev…. men Maldiverna finns ju kvar nästa år! Eller…..sjunker det ned i havet?
Nu kommer våren – båten väntar och nu blir livet bara BÄTTRE!!!
Vi har absolut inte gett upp sommaren. Tvärtom – vi vägrar erkänna att den ens börjar lida mot sitt slut.
Jag har gjort en noggrann (nåja…) ekonomisk analys och kan meddela att priset per natt i båten nu sjunker snabbare än en överförfriskad badgäst från badbryggan. Kapitalet jobbar hårt för varje timme ombord.
Helgen bjöd på strålande sol, god värme under cockpittältet (augustikvällar levererar!) och en vind som… tja, fanns. Inte helt från rätt håll och inte från det håll vi trodde, men man kan väl inte få allt? Eller?
Det är bra att getterna på Håøya är just getter! För om de hade varit får, så hade de ramlat ned
Jag själv var väl inte direkt någon stjärnseglande version av Greta Thunberg. Efter ett par mindre panikartade misstag tvingades jag med darrande röst lämna över ratten till kapten. Kaptenen glänste i vanlig ordning – med en perfekt tilläggning vid tankstationen och en nästan lika perfekt parkering i hemmahamnen. Norgesmästerskapsdeltagarna i Andunge stod på bryggan och applåderade.
Frukost i Sandspollen i en något irriterande/provocerande idyllisk morgon
Resten av helgen bestod av båtromantik (lite mer båt – lite mindre romantik): En kryssningstur utan mål där vi kryssade… och kryssade med vårt kryssningsfartyg… och kom typ ingenstans. Men det var kos medan vi inte tog oss framåt. Vi fick övat mycket på att slå med Genuan (Jag drar och sliter medans Håkon styr med pekfingret över ratten)
Jag hoppas innerligt att några fler liknande helger väntar iår. För än är inte segelsäsongen över! Inte så länge vi har ström til kylen och vinden i håret (Mitt hår gör sig bäst i motvind. Håkons – …? ).
Det blåste friskt – 8 m/s från nordöst – och jag visste redan innan att det här skulle bli en utmaning. Men jag var mentalt förberedd, fokuserad och redo att briljera. Backade in och allt blev egentligen precis som planerat.
Förutom en liten detalj: vår båtplats är typ för stor. (Jag vet, ett lyxproblem)
Håkon, med sitt lugna sätt, säger: “Kan du försöka att komma lite närmare uteliggaren till höger?” Och där – började eländet.
Jag gjorde ett nytt försök. Det blev pannkaka. Helt fel. Jag drev in bland ett helt dagis av små segeljollar (tror några var andungar förklädda till optimister). Jag ropade med all auktoritet jag hade kvar: “HÅKON – TA ÖVER!!!!”
Håkon tog rodret som en hjälte… …och gjorde exakt samma manöver som jag. Han hamnade också exakt lika snett och illa i båset som jag. Så nu var vi två hjältar i motvind – bokstavligen.
Det blev till att ta till hederlig mankraft, svett och teamwork för att räta upp båten. (Och kanske en liten mängd muttrande.)
Som vanligt efteråt: analys. De-brief. Strategimöte. Och svaret var pinsamt enkelt:
“Vi borde ju bara ha lagt oss på vänster sida i båset.” Japp. Tänkte inte på det.
Låt oss komma ihåg detta nästa gång!
Hemma igen – avlusade från båtdamm.
Vi har gjort ett halvhjärtat försök att återgå till civilisation: klippt lite gräs, dammsugit lite (mest synliga ytor), och tvättat lite kläder som luktade hav, svett och frihet.
Vilken fantastisk båtvecka vi haft! Sol och segel (och faktiskt en del skratt 😊) – det kunde verkligen inte blivit bättre. Jag är sååå nöjd att jag tror jag ska brodera det på en kudde. En båtkudde!
Och nu… hösten i antågande. Men det gör inget – för efter höst kommer vinter, och med vintern kommer skidorna fram! Längtar redan efter snö, kyla och fina skidspår.
Anna – dag 9 – sista semesterdagen 16 augusti – Wárja
Är det ens möjligt? Har vi verkligen lyckats med detta mästerverk en gång till? 😅
Kaptenen la till med stil på Kadettangen i Sandvika – i ärlig konkurrens med en sidvind som inte direkt spelade på vårt lag. Jag stod redo som en scout, beväpnad med en tamp i var hand och en nyutvecklad teknik för att elegant svinga mig i land som en brygg-akrobat. För- och aktertamp med i samma rörelse – rent genialt om jag får säga det själv.
Men denna gång! Det var som att hålla emot ett mindre godståg. Alltså, hur mycket kan det egentligen blåsa?! Jag gav allt – benen spjärnade, armarna skrek – men båten ville bara inte stanna vid bryggan.
Och där, precis när man tror att det ska lugna sig… ja då visar det sig att kaptenen, vår kära kapten, lagt i backen. Igen. Av misstag förstås. Men ändå. 🛥️💨
Så där står vi – båda två på bryggan, med båten sakta men bestämt på väg bort i reverse-mode. Ensam. Lämnad. Fri som en fågel. Det är inte många som lyckas med den manövern två gånger – men vår kapten, han är inte som alla andra ❤️
En man som vet hur man angör en brygga.
Nåväl – sista dagen på vår fantastiska båtsemester har bjudit på fint besök ombord av både svägerska och svåger. Vädret har varit som en vykortssommar. Och vi själva? Jo då, vi surrar fortfarande runt som två aningen förvirrade hönor med kompassrubbning – upp med segel, ner med segel och en kapten som tappert försöker hålla kursen mitt i vårt lilla virrvarr.
Nu sitter vi här, på vårt alldeles egna lilla cruiseship, och kanske avnjuter sommarens sista kväll till sjöss. Vattnet kluckar, vinden har lugnat sig och kaptenen ser relativt nöjd ut. Och jag också – för så länge vi är ombord tillsammans, så känns varje dag som semester. ❤️⚓
Det er siste natta på svai i indre Oslofjord for denne gang. Det har vært litt av en uke, litt av en båt å tilbringe uka i, og litt av et vær å ta med båten ut på tur!
Dette gikk da veldig fort! Det er på tide å komme til en slags konklusjon på dette med kort ferie i nærområdet. En av tingene jeg kan konkludere med, er at det åpenbart er vanskelig å spå vind og vær i disse dager. I kun få tilfeller har vindarselet vært rimelig greit, men mesteparten av tiden har det vært til dels grov bom. Akkurat det er litt problematisk når man har seilbåt, og er avhengig av vind og bølger både for å reise, og for å ligge trygt på svai med ankeret et sted på bunnen.
Jeg har litt sånn ”end-of-journey-blues” i aften, og ser få grunner til å dra tilbake til dagliglivets rutiner. Da er det faktisk bedre med litt tillegningsangst, usikkerhet på vind og vikeplikt på sjøen, små tabber med reversering på feil tid, og annet sand i maskineriet, for å være ærlig. Vi har også i dag hatt hyggelig besøk ombord, tatt oss litt øl og vin, spist godt, og jugd sånn passe mye. I morgen tidlig legger vi båten fra oss i hjemmehavn, og turen er over. Og konklusjonen fra min side er tindrende klar: kortreist ferie er fryktelig undervurdert! Oslofjorden er virkelig verdt mange besøk, og, ikke minst, er fjorden verdt å redde! Vi er hundretusener av mennesker som nyter av denne fjorden i en eller annen form året rundt, og vi kan bare ikke sitte stille å se på at den dør. Det får bare koste, det finnes saker som er for viktige til å se på kostnader!!
Jeg er et såret menneske. Til tross for at denne båten har mer plass til min pappskalle enn den foregående båten hadde, pådrar jeg meg en rekke sår etter noen dager ombord. Ikke sånn at dette er noe nytt i båtsammenheng, men det vil altså ingen ende ta!
Nei, det er ikke en melon, det er en snauskalle!
Vi har hatt så bra vær denne uka, at jeg ikke kan bade i fjorden, slå den. Det kommer seg av at våre to uvenner, Vibrio og Shewanella har slått seg ned her; disse kalles ofte ”kjøttetende bakterier”, og kan medføre både langvarige sykehusopphold, og det som verre er. Er det varmt i været våkner de opp, og skaper potensiell fare for folk med høl i huet. Så her ligger vi igjen i en rolig vik, sola er på vei ned bak trærne, og jeg må se på de badende horder, mens jeg venter på at huden skal reparere seg selv. Sånt tar tid, og innen huden er glatt og fin igjen, har jeg enten slått meg på nytt, eller det har blitt høst. Så det blir til at man sitter i fred og nyter sin øl og litt snacks, og biter seg i tunga så man glemmer hva man heter, og innser at livet er farlig og uberegnelig, selv når man sitter helt i ro. For øvrig satt jeg også helt i ro bakerst i båten da vinden brutalt fjernet min caps, og sendte den til havs. Å disse slag som livet gir!
Stor fangst for lite menneske.
I aften innser jeg dessuten at vi glemte å beregne solbanen ved ankring, for kveldene begynner å bli kjølige, og sola gjemmer seg bak trærne, som nevnt. Mulighetene for å gjøre noe med saken er små; ikke har vi motorsag med oss, og andre ankringsmuligheter er relativt små i det umiddelbare nærområdet. Men spiller’e noen rolle’a? Vi har varmeapparat ombord, vi har reker og majones, vi skal nok overleve natta. Og om vinden oppfører seg sånn noenlunde fornuftig, så får vi dessuten noen venner på besøk, ergo har vi null og niks å sutre for. Men er man først skadet i sjel og legeme, er det ikke lett å la være! 😇
Anna & Håkon på tur 