Kategori: 4. Harmonien skal få kjørt seg 2024

Mamma Mia – Nu kommer vi tillbaka! Men utan segelbåt

På et eller annet tidspunkt i dag gikk det opp for meteorologer, værguder og alle statsmakter at vi faktisk var på vei hjem, bort fra Sørlandet, med nesa mot nord. Sånt tas det ikke lett på, i maktens korridorer!

Men la meg ile til å si at dagen har vært fantastisk fra start til mål. Vi våknet i en vik med ganske mange bølger, men akkurat det med å bli vugget i seng, er tross alt noe vi har med oss fra naturen selv, så natten har vært nydelig. Litt mystiske drømmer har det vel vært, men ingen å skrive hjem om. Vi tvang Anneli (vår slepejolle) inn i en bag etter å ha brettet henne bestemt sammen, her vises ingen barmhjertighet. Vi pakket ned en masse, la opp ruta hjem, og gledet oss til en deilig seiltur. Det var meldt delvis skyet og en hyggelig vind fra øst, dette var som designet for oss. Men det var jug, som vanlig. Vinden dreide på nord, og da meteorologer og værguder faktisk forsto fullt ut hvor vi var på vei, la de inn en bredside. De dreide vinden midt i ansiktet på oss, og meldte dessuten torden i den retningen vi var på vei. – Dere skal til Sørlandet! skrek de mot oss på sitt eget bisarre vis. Men vi var ubøyelige, i dag var siste dagen på tur. Og en vel vedlikeholdt Yanmar er ikke noe man tvinger i kne for litt uvær!

Bestemmelsen om Oslofjorden er tatt mens vi har vært på ferie; det er ikke lenger lov å drite i fjorden. Det er sånn ca. 20 plasser der du kan reise innom på daglig basis og betale for å tømme tanken, og en sånn omtrentlig 50 000 båter skal dele på fasilitetene. Det er ikke igangsatt verken kontrollorgan eller sanksjoner, så på godt norsk kalles slike bestemmelser for symbolpolitikk. Ja, jeg skjønner at de vil redde fjorden, og det tar seg sikkert godt ut at de forbyr et eller annet, uten å sette makt bak kravet. Eller så er det bare dumt. Gjør noe nyttig i stedet, er vel mitt syn på saken, denne loven faller på sin egen urimelighet. For øvrig har jeg med glede observert en fjord med mye liv, og selv om dette ikke er noen vitenskapelig observasjon, kan jeg i det minste melde om veldig mye skarv og ærfugl, og mener å se en klar oppsving i både bestanden av terner og tjeld langs fjorden. Jeg har sett fjorden yre av yngel i overflaten flere steder, og noen av de nevnte fugleartene jeg ser en tydelig økning av, lever tross alt av fisk. Så det kan virke som om noe er på stell, selv om hettemåker er nesten utryddet de siste 40 år.

Men tilbake til hjemreisen. På et eller annet tidspunkt underveis, bøyde meteorologer og hele maktapparatet av, og innså at de hadde møtt sine overmenn. De skal få kred for at de erkjente vår overlegenhet, og med dette dro i gang en real feiring av vår hjemkomst til Børsholmen. I det vi var i de avsluttende sjømil inn mot båtens hjemstavn, sendte de opp en formasjon kampfly med en Spitfire i spissen og to F-35 på halen, for å gi oss en verdig hjemkomst. Sånt setter vi pris på!

Dessuten trakk de tilbake tordenvarsel, og vendte vinden litt mot øst, så vi stolt kunne heise vårt enorme Code One seil, og triumferende sløre inn mot Børsholmen. Det er godt å føle seg velkommen hjem på en såpass god dag. Og nå sitter jeg mellom mine fantastiske høyttalere og nyter korsang, det er kanskje ikke å sammenligne med et måkekor en stille morgen på svai, men det er slett ikke galt, dette heller!

3 Juli 2024 – Anna – Hemma

La mig just i sängen. Och jag kan ligga rakt! Alltså INTE som en linjal längst ett skrov, på snedden med benen lite böjt eftersom sängen inte är lång nog till två. Och trots att lakanen inte är nytvättade så luktar de underbart rent – inte den svettdoften jag möttes av när jag la mig på båten igår. Jag behöver inte komma ihåg att stänga av vattenpumpen varje gång jag har varit uppe på toa. Och framför allt: Jag kan spola ner papper i vår WC (we have water closet at home 🥳)

Vi är hemma. Med allt vad det innebär.

Vi hade en fantastisk morgon. Frukost med rostat bröd i solskenet (man kan rosta bröd i en stekpanna. Man måste bara vara beredd på att brandlarmet går) Grannarna i båten bredvid bjöd på ljud & bad redan 07.30, men min television var inte påslagen så det blev tyvärr inget andra avsnitt i såpoperan.

Att komma hem innebär ju massa grejor: Fixa kattens päls, packa ur och tvätta berget av tvätt, bli vän med katten igen, gosa lite mer med katten. Klarade ett träningspass på hemmagymmet, men det var egentligen lite mer än vad jag orkade. Det var mest det dåliga samvetet som fick jobba.

Håkon! Tack för fantastiska 2,7 veckor på tur. Vågorna har gått upp och ner, men jag har ingen aning om vad jag hellre skulle gjort än varit på segeltur med dig. Jo….kanske golftur….?
Men nu var det segeltur vi var på och det har varit SUPER! Tack Man 2.0+!

Snart på tur igen / A.

2 Juli 2024 – Anna – Ramvikholmen

Detta med Glamping i egen badhytta triggar mina barndomsminnen. Den gången var det tält, kylbox med kylklampar, sovsäck och toalett på en pinne i skogen. Jag har det lite mer glamoröst nu. Men det är samma ljud i dragkedjan på båttältet som i mitt barndomstält. Det är samma känsla när man sticker ut huvudet en tidig tisdagsmorgon. Jag tror Camping/Glamping är sunt för själen.

Idag gick jag upp tidigt (09?) för att hinna se tvärsöver fjorden: Mina vänner Familjen L-I hade egen privat regatta – 3 söner och én far i 3 stora segelbåtar.

• Én familj som bor på sin segelbåt och ”bara” ska segla till Ålborg/Danmark
• Én familj som har tagit ledigt ett år och ska segla till Karibien.
• Én familj som är ute och seglar i Bohuslän några veckor

Är så imponerad! (Och lite avundsjuk över att inte Jag vågar sånt)

Älskar livet i min glammpinghytta på havet, det är så opretantiöst och enkelt. Men snart är jag klar för det vanliga och lite lyxigare livet igen.

Den lilla viken vi ligger i var nästan tom när vi anlände. Men så kom det nya grannar och massa hallaballoa. Man behöver inte tv. Man kan bara sitta och se på grannarna och låtsas att det är en reality show, det händer massa hela tiden. Bara att följa med.

God mat som vanligt (Håkon lagade)

Spelade quiz (Håkon vinner alltid)

Spelade MaxiYatzi (Håkon vann)

Fortfarande Happy trots mina förluster har jag serverat Baileys i pappas fina koppar från SkogsKarlarnas Klubb i Göteborg

A.

Vi ligger i ei bukt ved Ramvikholmen utenfor Tofte nå i kveld. Det er sånn omtrent 4 timer fra Børsholmen med 5 knops fart, dessuten er det meldt regn hele torsdagen. Det betyr siste etappe i morgen, og dermed er det over. Og ny rekord for de korteste 2,5 uker i verdenshistorien er dermed registrert. Er dette eventyret virkelig over i morgen?

Denne nokså trange bukta kjennes for meg koselig i all sin dysterhet, til tross for at det også finnes 3 andre båter her. Kanskje fordi jeg vet at det er en stund til neste gang jeg våkner opp etter å ha ligget på svai og dinglet i en ankerkjetting mens jeg sov en temmelig uskyldig søvn. Skjønt uskyldig; jeg har begynt å drømme psykedeliske drømmer! Enorme edderkopper med skarpe farger som regelrett klemmer livet ut av landkrabber med minst like spektakulær fargeprakt, så hele rommet fylles av gnistrende farger. Er det en beskjed her? Landkrabber som er i ferd med å bli fargerike sjømenn, kanskje? Men drømmen om aliens som overtar jorden og bestemmer seg for å utslette alle artister, der jeg flykter med Mick Jagger, mens alien’ene skyter etter oss med gnistrende våpen som farger himmelen lilla, rosa, gul og gnistrende er noe mer kryptisk. Det hører med til historien at jeg har kjøpt tørket sopp i den lokale innvandrersjappa, og at disse har blitt servert i diverse middager ombord. Er det en sammenheng her?

Sånn ellers har dagen vært som en episode i serien om Seinfeld; ingenting har hendt, men det har vært fantastisk, uansett. Jeg har beundres den naturlige skjønnheten i raffineriet på Slagentangen mens autopilot og motor har drevet oss frem med stødighet og ro. Jeg har fundert på hvorfor det tilårskomne lasteskipet MS Vestborg soser omkring utenfor Mølen nord for Horten, mens det egentlig er på vei til Göteborg. Det er tross alt ikke gratis å drifte et lasteskip frem og tilbake omkring Hurumlandet, så her stikker det noe under. Og hvorfor fant Asko på at de skulle bygge sine egne skip, nei, forresten droner, for å flytte containere mellom Moss og Horten? Helelektriske, uten mannskap, flyttes altså Askos containere over fjorden, de har bygget sine egne havner i begge ender, kan det virkelig være lønnsomt, eller er dette også et resultat av en psykedelisk drøm hos en av sjefene i Asko?

Jeg gruer meg til i morgen tidlig, da vi skal starte den siste etappen i vårt felles eventyr. Jeg gleder meg til i morgen kveld, da jeg sitter mellom mine sykt gode høyttalere og lytter til psykedelisk musikk, mens jeg planlegger neste eventyr. Vi er fortsatt bestevenner, kjærester og verdens beste team her ombord, og jeg gleder meg så innmari til neste eventyr med akkurat den dama!!

Alltid er det et eller annet! Dagen i dag har vært begivenhetsrik så det holder, men noe av det kunne vi vel vært foruten. Kanskje. Og dessuten herjer spøkelset fortsatt ombord.

Forleden dag klarte jeg å forlegge korken på en litersflaske med frostvæske, det er en sånn helt normal 1-liters plastflaske med rød skrukork. Den var fullstendig umulig å finne igjen, så jeg tømte ut resten av frostvæsken, det var utblandet og svært lite igjen, så det spilte liten rolle. Men korken var vekk. Helt til i morges. Oppe i den bøtta vi har brukt til å tømme ut det spøkelsesgrønne vannet som stadig fortsetter å piple inn mens vi er i fart, der lå korken i dag morges. Bøtta har stått på gulvet hele natta, og vårt private lille poltergeist har funnet tid til å more seg med små practical jokes. Usikker på hvor han/hun/det vil med dette, men noe er det som forsøkes formidlet, vil jeg anta.

Vi inntok vår frokost i en absolutt fantastisk solrik morgen, blankt hav, varmt og deilig. Jeg badet til og med før frokost! i hadde en nydelig seiltur til Kjøpmannsskjær, og da vi kom dit hadde vinden tiltatt signifikant, og det ble litt stress med tillegging, dessuten åpenbar gruing for utlegging. Det er trangt og grunt, og vinden sto på med fullt trøkk fra sør. Vi la en slagplan. Grunnet fysikkens lover, vil normalt de fleste seilbåter, vår inkludert, dreie vekk fra vinden, og altså sette nesa mot nord, om vinden blåser fra sør. Dermed skulle det være greit å bakke ut, og bare vente ut båtens naturlige dreiing bort fra vindpresset. Men har du først fått et spøkelse ombord, er ting i høyeste grad uforutsigbart. Så i dag dreide ikke båten, den drev derimot sidelengs i godt tempo innover mot grunnere vann. Og det var ikke akkurat dypt der vi startet, heller! Gode råd var dyre. Anna hadde bevart roen og stoppet farten bakover, men stressnivået økte kjapt ombord. Svært kjapt. Kapteinen overtok roret, uten at det gjorde nevneverdig forskjell. Å tenke raskt behøver ikke bety tenke riktig, men kapteinen hadde forsåvidt rett i at motorkraft + fullt rorutslag gir en viss effekt. Det var millimetere fra å koste ganske mye, av og til har man mer flaks enn forstand. Vel ute av hølet, oppe i fart, og med dalende puls, kom de rette tankene. For hør her: Vi brukte flere titusener på installasjon av en baugpropell, en side thruster, til denne båten. Ett sekund med den, og dette ville aldri vært et problem. Vi har skammet oss hele dagen, nok sagt.

Vi tuslet slukøret fra Kjøpmannsskjær, og ble i det minste litt oppmuntret av å møte DS Kysten, et dampskip bygget i 1909, og nå restaurert til eksepsjonell standard. Dette skipet benyttes nå til charteroppdrag med base i Tønsberg, og det er en ære å møte slik entusiasme i praksis ute på sjøen. Med liv og glød satte vi fokka, og lenset mot nord, med en stadig mer pågående sønnavind. Vi skulle møte kjentfolk på Østre Bolæren, men i bakhodet surret det fortsatt en aldri så liten bekymring om tillegging, tross alt står sønnavinden hardt på der også…

Og ganske riktig, strul ble det. No thanks til alle de som ga faen i å møte oss på brygga, og bidra til en hyggelig ankomst. Det er nemlig god kotyme blant båtfolk å ta i mot på brygga, og hjelpe til med både tillegging, og fortøyning. Det er barnelærdom! Nok om det, mannskapet kløv i land med vonde knær, og skulle alene bugsere 5 tonn båt med både høyre og venstre hånd på en vinglete utrigger. Det funker ikke. Båten var på vei ut i det fri igjen, da kapteinen, med litt mindre vonde knær, klarte å overta det ene tauet, og overtalte med mye pågangsmot og skjellsord å tvinge båten tilbake i båsen. Omsider hang vi atter fast på Bolærne, og undertegnede gikk i gang med å sikre båten i alle retninger, i løpet av natta bytter nemlig vinden retning fra sør til nord. Våre venner ankom omtrent samtidig, så mannskapet stakk over for å hilse på, mens jeg gikk i gang med litt småtteri som tilkopling av landstrøm og denslags. Man begynner med en pent samlet kabel og et båtspøkelse, og ender med 15 minutter ufattelig oppnøsting av det fullstendige kaos. Hvordan i hule er sånt i det hele tatt fysisk mulig?? Jeg er overbevist om at kabler, vannslanger og tau har en egen vilje, og det dreier seg om å knytte seg selv inn de mest intrikate knuter i løpet av kortest mulig tid. I dag hadde strømkabelen en formidabel suksess i sitt forsett.

Og kors i taket, resten av kvelden har bare vært hyggelig!!

1 Juli 2024 – Anna – Bolærne

Vi la till på Kjøpmannskjær i en faslig vind för att handla lite mat. Det gick bra…. Hela handleturen gruvade jag mig för hur vi skulle kunna lägga ut igen, men Håkon hade en plan. Vi följde planen och den gick INTE bra! Båten gjorde inte som vi (läs Håkon) trodde…. Båten gick sidlänges genom en smal passage full med dyra båtar och båtmotorer. Håkon tog över rorkulten och gasade, vi missade en stor fet Mercury 200 HK – 300 000 kr med endast 5 cm. Så var vi räddade och ute av hamnen.

Det var DÅ kom vi på det: Herregud, vi har ju bogpropeller…… Men vad faen! Hur kunde vi glömma det???? Bägge två? Vi har använt massa pengar för att installera truster och så GLÖMMER VI ATT VI HAR DEN!!!!! Precis när vi behöver den som mest!

Jag gick i omedelbar depression. Kände mig så misslyckad. Det har ju gått såå bra att backa vårt stora skepp och idag höll det på att gå käpprätt åt h….e.

Jag har under eftermiddagen varit tvungen att gå igenom situationen om och om igen med mannen. Vindar, strömmen, varför, hur kunde detta hända? Vad borde vi gjort?

Dagen startade och slutade fantastiskt.

Kallt ute men varmt och gott i båten. Choklad och lite 🍷

A.

Fjorden er mørk, himmelen grå, berget er svart, og under gulvet, nede i kjølsvinet, flyter det vann. Kaldt, irrgrønt vann.

Hvor kommer dette vannet fra? Vi har klødd oss i våre hoder, jeg har skallet hodet i karmene rundt omkring i båten, tross alt er jeg en headbanger av rang, vi har lett og lett, men opphavet for dette vannet er og blir et mysterium. Hadde jeg vært en tilfeldig leser av dette, hadde mitt første innfall vært ”kjølevæske”, og dermed motorens skyld. Tre argumenter taler i mot; kjølevæske i denne motoren er rød, det er ikke så mange liter som vi har fjernet, og dessuten er den kald. Havet kan sikkert se grønt ut på avstand, men det er tross alt ikke irrgrønt om du fyller det i ei bøtte. Her spøker det, sier jeg, og dette er ikke dagens eneste årsak til en slik oppfatning….

Vi har hatt enda en fin dag på sjøen, det skal sies at både vind og strøm tidvis har motarbeidet oss, men til sist ble det rett så vakkert. Dagen begynte med en nydelig utført manøver inne på havna i Brevik, med påfølgende fylling av diesel. Kul dame jeg har! Vi fløt avsted forbi både Tvistein og Svenner fyr i godt driv, til tross for en blygrå himmel og et ganske dystert, blåsvart fargespekter i de fleste retninger. Dagens mål er begynnelsen på avslutningen av årets tur, (snufs), Tallaks Havn, en flott bukt nord for Tønsberg Tønne, et populært overnattingssted med god plass og solid ankerfeste. Etter 6 timer på sjøen gled vi inn i bukta, og av alle ting oppdaget vi en ledig blå bøye fra Oslofjordens Friluftsråd. Det var virkelig bra, for nå slo spøkelsene til igjen. Ankeret ville nemlig ikke ut. No Way.

Det fikk bare være, da, at vi faktisk hadde glemt å betale årets medlemsskap i Oslofjorden Friluftsråd, shit happens. Mannskapet begynte betalingsprosessen i det vi hang i bøya, og fjorårets flagg fikk gjøre nytten. Vi snakker tross alt nødfortøyning her! Så nå er vi igjen fullverdige, betalende medlemmer i Friluftsrådet, og det anbefales selvsagt alle båtfolk. Jeg lot motoren gå, og lette frenetisk etter årsaken til mangelen på ankervinsj, men alt så fullstendig normalt ut. Til sist, og nå som lovlig betalende medlem i Friluftsrådet, ga jeg opp, og skulle til å stoppe motoren. Det var da jeg oppdaget spøkelsets herjinger. Det (eller var det noe av oss andre ombord?) hadde på mystisk vi slått av nøkkelen, slik at strømstyringen forsvant….

Med nøkkelbryteren i rett posisjon virket både anker og alt annet, men hva med dette smaragdgrønne vannet der nede under gulvet?? Vi vet det kommer inn under drift. Vi vet at det ikke kommer inn når vi ligger stille om natten. Vi aner virkelig ikke hvorfor det er knall grønt. Vi har krøpet omkring på alle mulige sjuke steder i båten, alt er tørt, like forbanna kommer det et spytt i ny og ne inn i et lite kammer under gulvet. Vi har en jobb å gjøre når vi kommer tilbake til Børsholmen!

Etter fortøyning i Tallaks egen havn, var det tid for middag, men spøkelset var ikke ferdig med jobben. En deilig pastarett med en lett, italiensk rødvin ble rene blodbadet, i det mannskapet knipset et fullt glass rett ned i ostefatet, det er sånn vi nyter ost og vin ombord i dette skipet. Og visst ble det en del oppfølgende rengjøring deretter.

Nå ligger vi trygt på bøya, og gleder oss til neste etappe, det skal møtes kjentfolk på Bolærne i morgen, om planene holder. Men har de noensinne gjort det??

30 Juni 2024 – Anna – i Brevik och ut igen på det stora havet

Hur cool var inte jag när jag backade vårt fartyg utifrån bryggan – runt nästa brygga och in på bensinstationen? Såå enkelt! Som jag aldrig har gjort nåt annat! Skuttade i land ( på det ena benet som ibland funkar att landa på), surrade fast båten, instruerade Håkon i hur man tankar, gav Håkon betalningskort och kod.

Vidare rätt till duschen. Tog mig en gratisdusch faktiskt. Kostade egentligen 50 kronor, men jag hade mina egna skäl till att inte betala just idag.

Tog rodret rätt efter duschen, manskapet hade tankat klart. Styrde skeppet med fast hand ut mot havet.

Det som var så himla synd! Är att ingen såg mig! Hela Brevik sov idag. Ingen såg hur coolt jag styrde skutan baklänges runt hela hamnen.

Suck.

Från stark självkänsla till knut i magen:

Idag har vi kört ganska långt. Med full segelföring med motor i tillägg. Gillar inte denna transportsträckan i sydvästra Norge. Den är lite skrämmande och svart med massa stenar i vattnet. Och alltid för mycket vågor. Hotande svarta moln som man måste kolla hela tiden vad de har för planer.

Bortsett från att båten läcker lite vatten (det gillar jag inte alls) och att ankaret inte ville fungera när vi skulle lägga till så har båten fungerat bra. Jag har i vanlig ordning lagat en fantastiskt god middag och på kvinnovis diskat efter mig. Vi ligger nu tryggt på en blå boj.

Dagen imorgon bjuder antagligen på både sol och inomskärs.

A.

29 Juni 2024 – Anna – Brevik

Såå slö dag! Har inte orkat duscha, kommer faktiskt inte ihåg om jag ens har tvättat mig. Har legat i förpiken och sett på America’s Sweethearts – Dallas Cowboys Cheerleaders. Tror inte jag platsar där (längre) alltså. Maken till vackra människor samtidigt så atletiska. Drömmer mig tillbaka…. Fanns en tid när jag också kunde kicka mina ben sådär högt.

När det har blivit för långsamt i förpiken har jag krupit ut på fördäck och lagt mig i min hängmatta (eller kokong) tillsammans med ljudbok.

Och Nej – Rumpan hänger INTE ned på båten. Och OM den så hade gjort det är det inte rumpan som är för stor, det är båten som är för liten. 5 fot till och kokongen hade vajat ändå lättsammare i vinden och vågorna.

Imorgon ser det ut som vågor och vind ska stilla sig och vi tar oss sakteliga norrut. Kanske jag till och med duschar imorgon?

A.