Vänninnestickade ullsockor, ull-långkalsonger, ull på överkroppen, ull på underkroppen, ull att sitta på. Detta är kos på hög nivå!
Semestern har startat! Ösregnet smattrar på tältet, mannen diskar efter maten, ABBA på radion, 30 meter kätting på ankaret i en trygg lagun.
Tänk att vi kom iväg idag! Det kunde man inte tro om man hade sett mig efter jobbsommarfesten igår. Skulle cykla elcykel hem, men klarade aldrig att ta mig upp på själva cykeln. Jo, Jag tog mig upp en gång, men ramlade omedelbart i diket. Accepterade läget och släpade den tunga cykeln de 600 långa meterna hem. Klok jag!
Årets semester har startat. Vi inser att första veckan blir i ösregn, motvind och åska som hotar varje dag. Men vi är laddade! Rustade med bra regnkläder, tjocka jackor, ull överallt, mössa, vantar och inte minst en hel del smuggelgods från grannlandet.
Beklagar min mans tråkiga Post från igår föresten. Intressant läsning, men jag orkade faktiskt inte ens själv igenom hela. Om jag kissar på båt-toan eller rätt i Oslofjorden kan ju inte ha nån jättestor betydelse för fiskbeståndet. Eller?
Semesterns första middag gick planenligt. Nyfångad torsk från Oslofjorden på grillen med svensk smuggelfärskpotatis (Norge vet inte vad färskpotatis är). Nej men nu skrev jag ju fel!
Det finns inte nån torsk i Oslofjorden!!!!!…Det var visst fryst torsk från fiskbilen.
Nu väntar norska jordgubbar med svensk grädde, honung och socker som jag har snott från Mercedes.
PS. Nästan ingen ångest alls idag. Pyttelite när vindbyarna drog upp till 10-12 m/s. Botades lätt med ett glas vitt till lunch
Åja. Det måtte til 3 øl før jeg aksepterte at jeg snart er sjømann, og at jeg kunne tro på det. Snart er jeg der ute, og dere er der inne, jeg er redd for regnvær, mens dere kan se på en serie på TV og kose dere over lyden av styrtregn.
Styrtregn er ikke kos. Det er klimaendringer og uforutsigbarhet, våte bukselommer og stive ansiktsuttrykk. Og et håp om passe dyp til å slippe ned et anker. Da har man noe å henge fast i. Til det gir seg. Til sola står opp, og himmelen er blå.
Det startade helt ok. Vind i seglena och fint väder. Motvind såklart, men det går ju bra eftersom båten går fort och kryssar fint.
Efter Drøbak började det…. Vi var tvungna att ta ner storseglet eftersom det satt fel…..Sen gick topp-fästet till focken sönder och vi fick ta ner focken. Då stoppa motorn.
När Håkon förbrilt samlade ihop focken i Styv Kuling med 1 meters vågor så ringde jag RäddningsSällskapet…..
Så! Visade det sig att motorn faktiskt VAR IGÅNG! My Bad! Den var ju faktiskt igång hela tiden 🙂 Sorry Håkon. Kom bort i nåt….
Jag var tvungen att gråta en skvätt. När jag i smyg skrapade ut det sista ur en kartong med vitvin upptäckte jag att mitt kaffe hade hällt ut sig själv över hela den vita soffan. Vattendunken med färskvatten hade samtidigt öppnat sig och tömt ut 8 liter vatten i förpiken….Våra fina dunkuddar luktar bajs och jag har egentligen lust att bli hämtad i Son, sälja båten och beställa en chartertur till Skiathos.
Faktiskt haft flera Bra stunder! Inte så många. Men några.
Vaknade klockan 06.00, rastlös och irriterad men klarade att INTE hälla morgonkaffet i soffan, det var Bra! Hittade till soptunnan i Son, mycket Bra! Klarade att värma upp resterna från igår ute på det stora havet utan att gasen exploderade, extremt Bra!
Väl framme på Skjæløy sa mannen til mig ”TIG STILL”, men då klarade jag att stoppa tårarna efter bara 10 minuter. Det var Bra (och tur för honom!)!
Hittat en snäll vacker man som ska laga vår fock imorgon, super Bra! Det är varmt och skönt inne i båten, väldigt Bra och mysigt!
Nu måste jag nog sova lite middag, för jag är ganska trött.
Å blande en sånn kaffelattepose i en kopp kaldt vann, er ikke mulig, jeg bare nevner det. Det blir mye klumper og greier. So far, so fine, egentlig, men husk at det går an å tømme koppen i vasken. I en seilbåt er slike detaljer ganske viktige, skulle dagen vise med all mulig tydelighet. Og tro ikke at historien slutter der!
Vind er gratis drivstoff. Det er jo på mange måter hele ideen med seilbåt, kan man vel si uten å ta munnen for full. Da hever man seilet med stolthet en morgenstund, og i hildringstimen er det godt å seile, for øvrig. Men nå er det også sånn at noen har en vind som kommer når den vil, og det vil den noe så jævelig, innimellom.
Allerede ved Slemmestad begynte jeg å lure litt på storseilet, det satt liksom ikke helt som det skulle bakerst ved bommen. Og dess mer vinden ville, dess merkeligere ble storseilet, og jeg beordret å slippe det ned, for å se på det i havn. På andre siden av Håøya hadde vinden vilje av stål, jeg bestemte meg for Fokka only, og selv den la jo båten i sånn omtrentlig stabilt sideleie helt alene. Det var da vi oppdaget at noen, og jeg nevner ingen navn, hadde satt fra seg en kopp delvis blandet Cappucino oppe på bordet i salongen, for faen. Jeg var på det tidspunktet i ferd med å gi fokka en oppstrammer, og det tålte den ganske enkelt ikke, og sank sammen som en tomsekk. Har du sett hvor mye en fullstendig utemmet fokk kan blafre i liten kuling? Har du sett hvordan en lys grå båtsofa ser ut med en kopp halvblandet Cappucino pent dandert utover? Har du noensinne fundert over hvordan man ser ut i trynet når motoren stopper samtidig, mens man har en grunne i vindretningen, og man venter på at Kielferja kommer dundrende ut Drøbaksundet i 21 knop? Kan du så i samme stund lure på hva faen forsynet dreiv med da drikkevannfsdunken på 15 liter gikk bananas inne i fremre lugar, og gledet båtgulvet med så å si alle sine litre, så har du dagens høydepunkt servert i all sin glede.
Det var da jeg satte meg på fremre dekket, mens fokka klasket løs på meg med dødsforakt, og lo. Jeg klamret meg til rekka, og skreik ut i kulingen, ”du kødder, for faen! Dette er ikke mulig!” Jeg er kaptein om bord, jeg tar ansvar. Krabbing tur-retur baug – hekk, to tau med på turen fram igjen. Bind fast mothafokka til alt du finner av solide dingser, så den ikke finner på mer dævelskap. Krabb tilbake, test motor. Motor starter, reddet av gongongen, takketale til Yanmar Motor Co., Japan, men talen druknet i hylingen fra vinden. Eller var den kona som hylte? Litt usikker nå, det kokte litt i kålen på det tidspunktet.
Vet du hvor godt en ankerpils smaker når man endelig henger fast i ei brygge i snobbenes hjemmehavn, Sooon, etter en sånn dag? Det kan jeg ikke fortelle deg. Det jeg derimot kan si, er at du bør egentlig ikke prøve å finne det ut.
Alt ser så vel ut når man legger ut, vinden er forsiktig, bølgen små, motet stort. Det er en god kombinasjon, særlig når sola skinner fornøyd, og får bølgene til å spre sitt diamantstøv over havoverflaten. Man tøffer fornøyd rundt nordsiden av Jeløya, og setter kursen mot sør, og ser dermed dagens første forfølgelsesritt i kvitauget.
Skippere og styrmenn på Bastøyferjene er psykopater, onde, med liten avstand mellom øynene, og stikkende blikk. Disse abnormt smalsporede blikk benytter de til å sikte med. Sikte på sakesløse seilere, som ikke har gjort seg skyldig i noe annet enn å ha en kurs som krysser meridianen mellom Moss og Horten. Skipperne står på broa, høyt hevet over den stinkende fjorden, og sikler, mens de skriker ut: ”Renn dem i senk”, ”Knus dem”, ”La glassfiberen falle som snø”, og lignende stor lyrikk. Ferjene skytes ut som leirduer fra en lairduekanon; de strømmer på fra sine skjulesteder på begge sider, i en endeløs kjede, som brer seg utover i et tilfeldig mønster Heldigvis har de et mål i hver sin ende, for hadde de ikke hatt disse holdepunktene, er jeg usikker på hvordan dette ville gått, altså.
Vel gjennom ferjenes finmaskede nett, ved hjelp av mye motor, skarpe unnamanøvere og nerver av stål, kan man jo tro at freden senker seg rundt rorkulten. Fram med kapteinstolen, tilbakelent i solskinnet nyter man en laber bris fra sørvest. Det er da man oppdager at naturen er ute etter oss. Selve urkraften samler seg på himmelen aktenom tvers, og siger ubønnhørlig nærmere. Og nærmere. Og merk dere det følgene, mine damer og herrer: Seiler du så opp mot vinden som du kan, da går det for det første relativt langsomt, og det er fokka som er motoren når vinden er nesten rett i trynet. For dere som leste gårsdagens spøkelseshistorie, vet dere nå at vår vakre Wárja er uten fokk. Hun har knapt fart, selv om det blåser ganske så bestemt. Så mens skyene tårnet seg opp bakfra, økte presset forfra, med vind og vann i generøse mengder som kastet seg mot oss uten nevneverdige skrupler. Joda, jeg har seilt en og annen båt før med bare storseil. Men ingen som denne. Fullstendig uregjerlig når vinden drar på, til sist var det full stopp, og nesa mot vinden. Roret? Fullt utslag motsatt vei var fånyttes…
Det er på tide å be til Yanmarguden igjen. Bølgehøyden steg i takt med puls og adrenalin, motoren sloss mot bølgene, og bak oss hadde himmelens fargespill forsvunnet til fordel for en dypt foruroligende satanismesvart, lavthengende trusel, mens vannet slo inn over fordekket. Så mye vind, en flott seilbåt, og f..s umulig å seile! Vi rundet odden inn mot Skjæløya omlag 18 sekunder før uværet, og fintet ut været med den manøveren, været til feil avkjørsel i rundkjøringen, og skar inn over land akkurat 12,8 meter unna gjestehavna. Men vinden fulgte oss hele veien inn med full kraft, glefset om masta og økte pulsen på kapteinen merkbart. Ja, han var så skjerpa en stund der, at avstanden mellom øynene krympet, og psykopaten kom fram fra glemselen. Da noen i mannskapet hadde synspunkter på hvordan den nåværende psykopaten holdt i rorkulten, ble utestemme 2 slått på, og videre diskusjon parkert. I farten (og den var stor!) føk vår bestilte bås forbi på babord side, og stemningen ble ikke bedre av at det snart var slutt på vann, og land i sikte, selv for jævelig nærsynte.
Piruett med 32 fots seilbåt utføres på bestilling mellom millionfartøyer av ymse avskygninger. Vi er i havn nå. I morgen påstår forskjellige vind- og værapper at vi skal få så mye vind at vi sjelden glemmer det. På den annen side har vi snakket med en fantastisk fyr her på slippen, han heter Morten og driver Rustad Sails, og den mannen stammer fra apene, faktisk. For han klatrer opp i masta og fikser fokka vår. Kanskje blir vi bare her i morgen. Det er dessuten restaurant på Skjæløy Marina. Hva kan gå galt…?
Jodå, denna dagen är helt ok, För att vi valte att ligga kvar vid bryggan. Det blåser 18 m/s därute och går nästan 2 meters vågor. Det är inte nåt för mig! Komfortsonen i all ära, men det finns gränser.
Vi blev kvar i hamn idag och jag har fått årets första jordgubbar till lunch.
Fantastiskt härligt med varm dusch på egen båt, det var premiär, LYX!!! Glömde mitt livsnödvändiga hårgelé hemma, men med nytvättat hår, rena trosor och lite mascara så är jag redo att ta Kystkroa på Skjæløy med Storm.
Anna & Håkon på tur 