Åja. Det måtte til 3 øl før jeg aksepterte at jeg snart er sjømann, og at jeg kunne tro på det. Snart er jeg der ute, og dere er der inne, jeg er redd for regnvær, mens dere kan se på en serie på TV og kose dere over lyden av styrtregn.
Styrtregn er ikke kos. Det er klimaendringer og uforutsigbarhet, våte bukselommer og stive ansiktsuttrykk. Og et håp om passe dyp til å slippe ned et anker. Da har man noe å henge fast i. Til det gir seg. Til sola står opp, og himmelen er blå.
Det startade helt ok. Vind i seglena och fint väder. Motvind såklart, men det går ju bra eftersom båten går fort och kryssar fint.
Efter Drøbak började det…. Vi var tvungna att ta ner storseglet eftersom det satt fel…..Sen gick topp-fästet till focken sönder och vi fick ta ner focken. Då stoppa motorn.
När Håkon förbrilt samlade ihop focken i Styv Kuling med 1 meters vågor så ringde jag RäddningsSällskapet…..
Så! Visade det sig att motorn faktiskt VAR IGÅNG! My Bad! Den var ju faktiskt igång hela tiden 🙂 Sorry Håkon. Kom bort i nåt….
Jag var tvungen att gråta en skvätt. När jag i smyg skrapade ut det sista ur en kartong med vitvin upptäckte jag att mitt kaffe hade hällt ut sig själv över hela den vita soffan. Vattendunken med färskvatten hade samtidigt öppnat sig och tömt ut 8 liter vatten i förpiken….Våra fina dunkuddar luktar bajs och jag har egentligen lust att bli hämtad i Son, sälja båten och beställa en chartertur till Skiathos.
Faktiskt haft flera Bra stunder! Inte så många. Men några.
Vaknade klockan 06.00, rastlös och irriterad men klarade att INTE hälla morgonkaffet i soffan, det var Bra! Hittade till soptunnan i Son, mycket Bra! Klarade att värma upp resterna från igår ute på det stora havet utan att gasen exploderade, extremt Bra!
Väl framme på Skjæløy sa mannen til mig ”TIG STILL”, men då klarade jag att stoppa tårarna efter bara 10 minuter. Det var Bra (och tur för honom!)!
Hittat en snäll vacker man som ska laga vår fock imorgon, super Bra! Det är varmt och skönt inne i båten, väldigt Bra och mysigt!
Nu måste jag nog sova lite middag, för jag är ganska trött.
Å blande en sånn kaffelattepose i en kopp kaldt vann, er ikke mulig, jeg bare nevner det. Det blir mye klumper og greier. So far, so fine, egentlig, men husk at det går an å tømme koppen i vasken. I en seilbåt er slike detaljer ganske viktige, skulle dagen vise med all mulig tydelighet. Og tro ikke at historien slutter der!
Vind er gratis drivstoff. Det er jo på mange måter hele ideen med seilbåt, kan man vel si uten å ta munnen for full. Da hever man seilet med stolthet en morgenstund, og i hildringstimen er det godt å seile, for øvrig. Men nå er det også sånn at noen har en vind som kommer når den vil, og det vil den noe så jævelig, innimellom.
Allerede ved Slemmestad begynte jeg å lure litt på storseilet, det satt liksom ikke helt som det skulle bakerst ved bommen. Og dess mer vinden ville, dess merkeligere ble storseilet, og jeg beordret å slippe det ned, for å se på det i havn. På andre siden av Håøya hadde vinden vilje av stål, jeg bestemte meg for Fokka only, og selv den la jo båten i sånn omtrentlig stabilt sideleie helt alene. Det var da vi oppdaget at noen, og jeg nevner ingen navn, hadde satt fra seg en kopp delvis blandet Cappucino oppe på bordet i salongen, for faen. Jeg var på det tidspunktet i ferd med å gi fokka en oppstrammer, og det tålte den ganske enkelt ikke, og sank sammen som en tomsekk. Har du sett hvor mye en fullstendig utemmet fokk kan blafre i liten kuling? Har du sett hvordan en lys grå båtsofa ser ut med en kopp halvblandet Cappucino pent dandert utover? Har du noensinne fundert over hvordan man ser ut i trynet når motoren stopper samtidig, mens man har en grunne i vindretningen, og man venter på at Kielferja kommer dundrende ut Drøbaksundet i 21 knop? Kan du så i samme stund lure på hva faen forsynet dreiv med da drikkevannfsdunken på 15 liter gikk bananas inne i fremre lugar, og gledet båtgulvet med så å si alle sine litre, så har du dagens høydepunkt servert i all sin glede.
Det var da jeg satte meg på fremre dekket, mens fokka klasket løs på meg med dødsforakt, og lo. Jeg klamret meg til rekka, og skreik ut i kulingen, ”du kødder, for faen! Dette er ikke mulig!” Jeg er kaptein om bord, jeg tar ansvar. Krabbing tur-retur baug – hekk, to tau med på turen fram igjen. Bind fast mothafokka til alt du finner av solide dingser, så den ikke finner på mer dævelskap. Krabb tilbake, test motor. Motor starter, reddet av gongongen, takketale til Yanmar Motor Co., Japan, men talen druknet i hylingen fra vinden. Eller var den kona som hylte? Litt usikker nå, det kokte litt i kålen på det tidspunktet.
Vet du hvor godt en ankerpils smaker når man endelig henger fast i ei brygge i snobbenes hjemmehavn, Sooon, etter en sånn dag? Det kan jeg ikke fortelle deg. Det jeg derimot kan si, er at du bør egentlig ikke prøve å finne det ut.
Alt ser så vel ut når man legger ut, vinden er forsiktig, bølgen små, motet stort. Det er en god kombinasjon, særlig når sola skinner fornøyd, og får bølgene til å spre sitt diamantstøv over havoverflaten. Man tøffer fornøyd rundt nordsiden av Jeløya, og setter kursen mot sør, og ser dermed dagens første forfølgelsesritt i kvitauget.
Skippere og styrmenn på Bastøyferjene er psykopater, onde, med liten avstand mellom øynene, og stikkende blikk. Disse abnormt smalsporede blikk benytter de til å sikte med. Sikte på sakesløse seilere, som ikke har gjort seg skyldig i noe annet enn å ha en kurs som krysser meridianen mellom Moss og Horten. Skipperne står på broa, høyt hevet over den stinkende fjorden, og sikler, mens de skriker ut: ”Renn dem i senk”, ”Knus dem”, ”La glassfiberen falle som snø”, og lignende stor lyrikk. Ferjene skytes ut som leirduer fra en lairduekanon; de strømmer på fra sine skjulesteder på begge sider, i en endeløs kjede, som brer seg utover i et tilfeldig mønster Heldigvis har de et mål i hver sin ende, for hadde de ikke hatt disse holdepunktene, er jeg usikker på hvordan dette ville gått, altså.
Vel gjennom ferjenes finmaskede nett, ved hjelp av mye motor, skarpe unnamanøvere og nerver av stål, kan man jo tro at freden senker seg rundt rorkulten. Fram med kapteinstolen, tilbakelent i solskinnet nyter man en laber bris fra sørvest. Det er da man oppdager at naturen er ute etter oss. Selve urkraften samler seg på himmelen aktenom tvers, og siger ubønnhørlig nærmere. Og nærmere. Og merk dere det følgene, mine damer og herrer: Seiler du så opp mot vinden som du kan, da går det for det første relativt langsomt, og det er fokka som er motoren når vinden er nesten rett i trynet. For dere som leste gårsdagens spøkelseshistorie, vet dere nå at vår vakre Wárja er uten fokk. Hun har knapt fart, selv om det blåser ganske så bestemt. Så mens skyene tårnet seg opp bakfra, økte presset forfra, med vind og vann i generøse mengder som kastet seg mot oss uten nevneverdige skrupler. Joda, jeg har seilt en og annen båt før med bare storseil. Men ingen som denne. Fullstendig uregjerlig når vinden drar på, til sist var det full stopp, og nesa mot vinden. Roret? Fullt utslag motsatt vei var fånyttes…
Det er på tide å be til Yanmarguden igjen. Bølgehøyden steg i takt med puls og adrenalin, motoren sloss mot bølgene, og bak oss hadde himmelens fargespill forsvunnet til fordel for en dypt foruroligende satanismesvart, lavthengende trusel, mens vannet slo inn over fordekket. Så mye vind, en flott seilbåt, og f..s umulig å seile! Vi rundet odden inn mot Skjæløya omlag 18 sekunder før uværet, og fintet ut været med den manøveren, været til feil avkjørsel i rundkjøringen, og skar inn over land akkurat 12,8 meter unna gjestehavna. Men vinden fulgte oss hele veien inn med full kraft, glefset om masta og økte pulsen på kapteinen merkbart. Ja, han var så skjerpa en stund der, at avstanden mellom øynene krympet, og psykopaten kom fram fra glemselen. Da noen i mannskapet hadde synspunkter på hvordan den nåværende psykopaten holdt i rorkulten, ble utestemme 2 slått på, og videre diskusjon parkert. I farten (og den var stor!) føk vår bestilte bås forbi på babord side, og stemningen ble ikke bedre av at det snart var slutt på vann, og land i sikte, selv for jævelig nærsynte.
Piruett med 32 fots seilbåt utføres på bestilling mellom millionfartøyer av ymse avskygninger. Vi er i havn nå. I morgen påstår forskjellige vind- og værapper at vi skal få så mye vind at vi sjelden glemmer det. På den annen side har vi snakket med en fantastisk fyr her på slippen, han heter Morten og driver Rustad Sails, og den mannen stammer fra apene, faktisk. For han klatrer opp i masta og fikser fokka vår. Kanskje blir vi bare her i morgen. Det er dessuten restaurant på Skjæløy Marina. Hva kan gå galt…?
Jodå, denna dagen är helt ok, För att vi valte att ligga kvar vid bryggan. Det blåser 18 m/s därute och går nästan 2 meters vågor. Det är inte nåt för mig! Komfortsonen i all ära, men det finns gränser.
Vi blev kvar i hamn idag och jag har fått årets första jordgubbar till lunch.
Fantastiskt härligt med varm dusch på egen båt, det var premiär, LYX!!! Glömde mitt livsnödvändiga hårgelé hemma, men med nytvättat hår, rena trosor och lite mascara så är jag redo att ta Kystkroa på Skjæløy med Storm.
I skrivende stund hyler vinden på utsiden, regnet kommer på tvers, og for en godværsseiler er det ikke så veldig hyggelig, når alt kommer til alt. Veldig flott, da, at vi bestemte oss etter studier av diverse vær-app’er, at havna vi allerede var i, var rette stedet å tilbringe dagen. Sterk kuling i kastene utenfor Hvaler, der vi kunne ha vært, men hva skal amatører der ute å gjøre, egentlig?
Sola rant til en vakker dag, det var lite vind og mye sol, for oss var dagens viktigste evanement at selveste Tarzan skulle besøke oss. Tarzan er 40 år nå, og fortsatt god til å slenge seg fra tre til kvart over tre, og selvsagt en jævel på klatring. Tarzan har skaffet seg et levebrød som masteklatrer på Skjæløy, dessuten har de senere år tvunget på ham et par briller. Tarzan nærsynt?? Av alle tullete yrker han kunne velge, ble det altså seilmaker ut av ham. Hallo, Tarzan, du kunne tross alt blitt statsministerens livvakt, og sjekka opp Linni Meister, ettersom Jane av en eller annen årsak ble igjen i jungelen. Eller hva med å bli torpedo, og hjelpe Norges rikeste mann å bli enda rikere? Sikker på at han ville digget å ha Tarzan herjende omkring i krattet der ute på Konglungen, om jeg skal være ærlig. Men neida, symaskiner og nærsynthet ble hans valg. Vi mennesker, ass.
Dermed bor og virker Tarzan på Sjæløy, og i dag hentet han elegant ned fokkefallet uten å falle, rett nok slang han seg i sin medbragte liane over til nabobåten og rappa med seg noen flasker dyr vin, han er ikke akkurat slik vi trodde i oppveksten, han Tarzan. Ok, han har en svane som kjæledyr, da, og akkurat det er vel som forventet, ettersom sjimpansebestanden i Østfold er lav for tiden.
Vi vurderte å seile i dag. Men deler av mannskapet er i tvil om nytelsen ved å ligge ned i sterk vind, uten større fremdrift. Mannskapet mener at skal man først ligge, så skal det være et godt ligg. Det skal være fart og spenning, og mye moro. Ergo har jeg som kaptein et ansvar for å besørge et godt ligg for mannskapet, og intet gleder meg vel mer enn å oppfylle mannskapets ønske i så henseende. Vi får se hva morgendagen bringer av slike gledelige hendelser…
Av store begivenheter ellers i dag, kan nevnes at vi byttet ut hodeputer i Owners Suite; visste du at dunputer kan frembringe en ekstrem tåfisduft etter vask i vaskemaskin? Det visste ikke jeg heller. Det jeg derimot var smertelig klar over, er at å sove i en haug av sure sokker fra et kroatisk herrehåndballlag ikke er særlig å trakte etter. Vi fant derfor et par nye puter på vår ekspedisjon inn over land i dag, der vi møtte de lokale stammene i deres handelssentrum. De er ganske vennlige, men er ikke så vant med byfolk. Særlig ikke dersom det tyter tåfis ut av ørene på dem.
Planen for morgendagen er å forflytte seg til mannskapets hjemland, og om vind og værmelding er sånn nogenlunde korrekt, så kan det gå. Vi lever i håpet.
Startade dagen med ångest och ont i magen, men det blev bättre ju närmare Sverige vi kom. Rätt före gränsen var mitt största dilemma: Ska jag hissa Svenska flaggan eller ska jag hissa den hemsydda Sillesalaten (norsk-svenska unionsflaggan)?
I Strömstad visste jag att jag hissat rätt flagga. Många beundrare av flaggan och flera beställningar. Det är bara Kungen som kan köpa Sill-salladen färdig (jag undrar var han köper den???).
Notering vid gränsen: Att smuggla denna vägen är ingen bra idé! Tullpolisen tar Alla båtar på väg från Strömstad till Norge.
Det börjar Likna semester! (alltså LIKNA!) Mannen är fortfarande alltför skarp i tonen när han ska lägga till och det blir därför från och med nu Jag som lägger till. Han måste skärpa sig! Det finns andra båtar därute som vill ha mitt sällskap. Jag bara nämner det.
Köpt rätt frisyrgelé, fått färska räkor, färsk fisk på grillen, ny kudde som inte luktar bajs och det är 23 grader och sol fast klockan är nio på kvällen.
Midt på gjestehavnen i Strømstad ligger det ved en misforståelse en svensk seilbåt, ja altså en som fører det svenske flagg. Hva gjør de her? Dette er en norsk by! La oss være ærlige, mine venner, uten nordmennene hadde Strømstad vært en spøkelsesby. Det hadde vært som en gammel fornøyelsespark, nedlagt på femtitallet, naturen hadde vært i ferd med å ta over de pittoreske trehusene, de eneste levende vesener her hadde vært en håndfull tannløse fiskere. Med robåt.
Det har vært en aldeles fantastisk dag på sjøen. Jeg trivs best i öppna landskap, og det har vært en del av denslags i dagens løp. Vi har seilt mot sør igjen, stort sett benyttet den nå svært så trekkvillig fokka, selv om dagen i dag hadde hatt god nytte av storseilet også. Men det jeg har lagt meg til merke, er at dersom Norge skulle ønske å overta den svenske Västkusten, har vi allerede armadaen klar. Den består av et nærmest uhorvelig antall seilbåter i størrelsesorden 21 – 60 fot, med majoriteten et sted høyt oppe på 30-tallet. Disse båtene trener så å si hver dag mellom midten av mai og begynnelsen av september, vi ser at altså på en uovervinnelig masse av topptrente båtmannskap, som ikke har gjort annet i hele sitt båtliv, enn å overta den svenske skjærgården med finslepen teknikk. En av mange fiffige triks den norske armada benytter, er å heise noen små svenske flagg i masta, bare for å fremstå som vennlige.
Her i Strømstad er det større nordmannstetthet enn i noen norsk småby, i bakgatene spiller norske band, langs strandpromenaden snakkes det utelukkende norsk, og dersom en svensk småbarnsmamma med barnevogn forviller seg til den kanten av byen, kjeppjages hun til bygrensen med hevede båtsaker før hun får bestilt sin smörgås i dagligvareforretningen. Min svenske fru sier hun er hjemme i Sverige nå, så feil kan man ta, gitt. Joda, hun er hjemme, men det er selvsagt fordi hun faktisk bor i Norge, og norskere enn Strømstad, blir det bare ikke.
Det er et yrende liv her i havna. Sikkert gøy det, men så var det dette med öppna landskap, da. Det kan oppleves noe hyggeligere å våkne i stillheten blant norskokkuperte svaberg, enn midt i en krigsherjet by, fylt av umusikalske norske seiersbrøl 24 timer i døgnet. Jeg drømmer derfor om en morgendag med mer sol og vind, og en natt på svai helt alene bak en liten holme sør for Grebbestad et sted.
Og den svenske båten som har forvillet seg inn i indre havn i Strømstad, kommer til å møte sin morgendag 5 meter under havflaten, med et norsk flagg tredd opp der du veit.
JAG backade ut av den trånga hamnen. Grann-tanten sa: Det där hade jag ALDRIG vågat. Full koncentration på att se cool och lugn ut, det är det viktigaste. Att se ut som att man aldrig gjort annat. Mannen fick inte ett endaste hårt ord. Han beordrades bara att ta in tampar och fändere och det klarade han fint.
Vi seglade ut på det stora havet. Härlig vind från rätt håll. 8 knop och nytt hastighetsrekord. Jag tänkte: Detta blir en fin dag utan ångest och skräck. Här skall njutas! Riktigt långsamt som pappa hade sagt.
Men så! Kom plötsligt havsdyningarna! Låååånga, Seeeega våååågor. Upp på toppen och ned i dalen. Om och Om och Om igen. Och DÄR var skräcken rätt tillbaka! Tänkte att Detta klarar du Anna! Men nej, gjorde inte det alltså. La om rutten och begärde en omedelbar 90 graders sväng för att istället gå inomskärs.
Hämtade ner Ronja Rövardotter på padden. Tvångsvisade Håkon episoden där Ronja och Birk hoppar över Helvetesgapet. Väl i Fjällbacka blev samma man tvångsdirigerad till samma Helvetsgap. Vi hoppade såklart inte, jag törs ju inte ens gå nära, då får jag svindel….
Fantastisk middag: Hälleflundra på båt-grillen tillsammans med ”Fjällbackaröra”. Orkade nästan inte äta, är så himla trött! Känner mig som jag allaredan har åkt Vasaloppet. Avslappnande med semester (ironisk) 🙂
Anna & Håkon på tur 