Jag vet. Jag har blivit kräsen. Och inte lite heller. Det är som att min smakpalett har gått från att ”äta allt utom blodpudding” till ”misstänker i princip all föda”. Det är en nedåtgående spiral och den accelererar……
Håkon har det ärofyllda (och något riskfyllda) uppdraget: ”Var vi ska äta middag?”. Idag landade vi på en strandrestaurang som hette Paella. Och Det låter ju lovande. Paella = Gott. Men Spanien har en grej, de lägger i alla skalen – snäckskal, musselskal, räkskal, sjöpungskal……Det är precis som att de tänker ”Ju mer som kan fastna i halsen desto bättre smak”. Paella i Spanien är alltså inget alternativ för mig som prioriterar en fri hals för att kunna andas.
Jag tog en safe beställning. Räkor kan man aldrig missa på, räkor är alltid gott. Och framför allt, de prövar inte att ta livet av mig.
Men var det verkligen räkor jag fick?????
Solfrossa efter dagens timmar i solen, en kall vind och 1,5 timma väntan på mina räkor. Och nu får jag skämmas lite. Det var verkligen inte gott. Antingen var räkorna trötta på livet eller så var det oset från sardingrillen som kryddade min räkomelett.
Jag tror att Håkon tycker jag är lite pinsam. Jag har utvecklats till en slags vuxen version av ett barn som bara äter pommesfrites, pizza och pasta. Allt annat ser jag som ett personligt angrepp. Faktiskt är jag så pinsam att Håkon tog ansvar för att äta upp också Min mat.
Det fanns en livlina: En generös mängd majonnäs till mina pommes. Inte som ett tillbehör – mer som en full rätt och räddningsinsats.
Pommesen gjorde sitt jobb, majonnäsen bar föreställningen, och tillsammans lyckades de distrahera mig från… eller….inte helt kanske….
Tillbaka på hotellrummet med en hint av ”Eau de Sardin” i håret. Doftar som jag har jobbat i sardingrillen hela kvällen. Man kan ta Mig ifrån sardinerna men inte sardinerna från Mig.
Anna & Håkon på tur 